Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gruvmaskiner vabbar inte

Annons

Inom några år rullar malmtågen än en gång ut från Bergslagen – förutsatt att de får plats på spåren förstås. Strålande tider väntar runt hörnet och optimismen flödar.

Viktiga arbetstillfällen kommer att skapas, men riktigt som förr blir det inte. Även i gruvbranschen gäller numera att färre producerar mer tack vare modern teknik.

Nyligen fick vi i Vetenskapsradion höra att en stor del av landets gruvor kan vara helautomatiserade om 20-30 år. Det låter kanske avlägset, men vägen dit är påbörjad.

I LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna sköts redan i dag en del av arbetet under jord på distans. Med hjälp av joysticks körs förarlösa maskiner och tåg nere i gruvan av före detta gruvjobbare som blivit operatörer. De sitter bekvämt och riskfritt vid tangentbord och dataskärmar. Färre arbetare behövs i gruvan. Och en gruvmaskin vabbar inte.

I andra branscher utför robotar jobb som anställda tidigare gjorde. Och en robot betalar ingen skatt till samhället.

Förutsättningen för automatiseringen är datorn. När den blir äldre och långsammare väntar ingen förtidspension. Den slängs ut och ersätts av en yngre och effektivare dator. Inga krångliga och tidsödande förhandlingar behövs. Bara att köra på.

Framtidsdrömmen om att merparten av de tunga, monotona och farliga jobben skulle försvinna och i stället utföras av maskiner har blivit verklighet. Men de som gjorde jobben blev över. Den effekten av drömmen talades det tyst om.

Antalet anställda inom tillverkningsindustrin har stadigt minskat även av andra orsaker. I backspegeln skymtar konturerna av den en gång så stora varvsindustrin som nu är borta. Samma öde rönte textilindustrin som bar upp städer som Norrköping och Borås. Förr fanns ett likhetstecken mellan skotillverkning och Örebro. I Malung vilade en hel bygd på skinnindustrin.

I dag är många av våra massproducerade kläder sydda i asiatiska länder av oftast underbetalda textilarbetare som trängs i dåliga fabriker vars dörrar kan vara låsta och fönstren försedda med galler.

Men vi blundar och fortsätter glatt att handla. För någonstans måste våra varor produceras. Vi som har jobb i vårt moderna tjänstesamhälle ska ju syssla med att byta tjänster, vårda varandra och få rot- och rutbidrag.

Eller sitta med en joystick vid en gruva, eller i en skogsmaskin på en produktionsyta (suck), och göra det jobb som det nyligen krävdes många arbetare och därtill skattebetalare att utföra.

Strålande tider? Någonstans går inte ekvationen ihop. För som sagt, maskiner betalar ingen skatt.