Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gripande gestaltning av Markusevangeliet

Har evangelierna något att säga nutidsmänniskan eller är de förlegade reliker som tillhör historiens kompost? Roger Storm visar övertygande att Markusevangeliet är en högst angelägen allegori om ett tidlöst själsligt drama. Med små medel skapar han stor och angelägen teater.

Annons

Markusevangeliet är den äldsta av evangelierna och ska enligt de lärde ligga till grund för både Matteus och Lukas. Enligt traditionen ska Markus ha varit lärjunge till Petrus, vilket ger texten en extra glans av genuinitet. Den har således en mer ursprunglig prägel än de övriga och den är det evangelium som tydligast beskriver de emotionella aspekterna hos karaktärerna. Ska man göra teater av en text som fundamentalt präglat vår kultur är Markusevangeliet ett gott val. På senare tid har den lockat konstnärer som Bengt Pohjanen som skrev koraltexterna till Fredrik Sixtens ”En svensk Markuspassion” för några år sedan.

Skådespelaren Roger Storm uppförde Markusevangeliet för första fången för tio år sedan. Då spelades den på Uppsala Stadsteater och på Länsteatern i Örebro. 60 utsålda föreställningar följdes av en lika framgångsrik Sverigeturné. 2010 tog sig Roger an Markusevangeliet igen och nu har turen kommit till Säter att få uppleva denna omtalade tolkning.

Texten utgör ingen omarbetning, utan utgörs helt enkelt av en recitation av Markusevangeliet. Scenografin är sparsam, men effektiv; ett bord, tre ljus i långa ljusstakar placerade framför höga rektangulära figurer som ger ett mäktigt intryck. Associationen till korsfästelsen tillsammans med de två rövarna är uppenbar, men de skulle kunna vara stenstoder från en religiös kultplats, en blick ut mot natthimlen eller en grottvägg i möra katakomber. Mångtydligheten berikar och förstärker en suggestiv stämning.

Recitationen börjar med att skådespelaren noterar i en anteckningsbok, som om den nutida individen försöker bena upp vad det är som egentligen hänt och vad allt betyder. En inledande fundersamhet blandas snart med pondus och patos. Textens urkundsprägel till trots tycks orden komma från en ”vanlig” människa, vilken som helst. Det gör att en bråddjup visionär andlighet paras med ordinär vardaglighet. Och det är detta som är pjäsens styrka.

Den utspelar sig som ett medvetandeflöde vi alla delar, men istället för en uppsjö av trivialiteter är det något stort som händer, osäkert vad. För det är gåtfullheten som ger pjäsen en sådan laddning. Texten igenom och speciellt bakom de djupt suggestiva liknelserna anar man lager efter lager av betydelser som tilltalar oss på ett djupt plan.

Hur mycket vi än skalar tycks det alltid finnas ytterligare lager av betydelser och i ärlighetens namn lyckas vi inte skala särskilt långt. Våra begränsningar sätter stop. ”Envar”, tycks blicka rakt in i en ofantlig rikedom i sitt inre, och kämpar med att begripa det.

Roger kliver lätt och ledigt in och ut ur karaktärerna, använder sig på ett smidigt sätt av pauser, som vore det en pjäs av Pincher. När Judas introduceras följer en paus sprängfylld av frågor. Vad som sker här är avgörande och föser skoningslöst dramat mot sitt klimax men det är inte på något sätt entydigt. ”Förräderiet” är ju nödvändigt för att allt ska fullbordas enligt planen.
Den enda förändring som händer på scenen under pjäsen är att ljuset dämpas i de dramatiska skeendena vid Getsemane - men sparsamheten gör effekten desto större. När armarna i en paradoxal blandning av andakt och fasa höjs i korsfästelsen är det lika mycket den enskilda människan från 2012 som Jesusgestalten som är den drabbade. Det är i det övertygande sätt som Roger Storm förmedlar detta som utgör pjäsens kvaliteter.