Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Grand Opera reducerad till knappt hälften

När ett litet operasällskap som Malmöbaserade Operafabriken ger sig ut på turné och med ett verk som kräver resurser i La Scala-format, blir det förstås hårda strykningar. Först ryker orkestern och baletten, sedan ljus och dekor, så dräkt och värst av allt: stora delar av musiken. Fyra akter blir två, där man som publik undrar om man bort applådera i de oklara skarvarna. Kören blir rudimentär men solisterna återstår förstås ograverade, åtminstone fram till slutet, då två av rollerna lämnat sitt sceniska jordeliv.

Operafabriken kom till Dala-Floda knappt två timmar innan utsatt tid. Semestertrafik är inte lämpad för snabba transporter och kvällen innan hade man föreställning i Klagstorp, Trelleborg. Att man ändock lyckades komma i gång med bara 20 minuters fördröjning, vittnar om rutin och förmåga att göra det bästa möjliga av en omöjlig situation.

Ponchielli skulle nog haft mycket att invända, då de tre stråkarna, klarinetten och pianisten bara kunde återge ett harmoniskt skelett utan all orkestral färg eller klang. Strykningarna är svårt att orda om, men nog saknade man slagnumret Timmarnas dans (Brevet från kolonin). Operan gavs i Södertälje för knappt åtta år sedan, annars lär den ha sovit i svensk godan ro sedan 1928.

Sångarna kom nu att dominera helt, inte minst genom att rummet tvingar musikerna att sitta till vänster bakom dess väl tilltagna pelare medan aktionen föregår till höger om denna. Här sker dels en obalans i sig men sångarna får också ett eget akustiskt förstärkande rum. Röstvolymen blir ofta besvärande hög för de närmaste bänkraderna.

I den jämnt besatta solistsextetten återfanns just röstlig styrka i övermått, till och med imponerande om man så vill men mer lämpad för en traditionell operasalong. Alla röster kändes fräscha, inte minst veteranerna Krantz och Tenstam. Partierna är krävande och karaktären La Gioconda genomgår dubbla själsliga kval: när hon inser att kärleksrivalen Laura räddat hennes mor och när hon hjälper henne att fly med den man hon själv älskar, vilket följs av att hon begår självmord hellre än att ge sig till den brutale Barnaba. Kärleksparet Enzo och Laura har mer traditionella roller, Alvise tvingar sin hustru Laura att tömma en (utbytt) giftbägare och Barnaba mördar i slutet La Giocondas blinda mor La Cieca.

På minimal scenyta med skymmande kyrkbänkar, utan dekor, kostym och ordentlig ljussättning blir allt sceniskt agerande begränsat även det. Men det mimiska uttrycket i kombination med text och musik gav oss alla ändå ett fint intryck av en sällan hörd opera med många psykologiska bottnar.