Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Genial romandebut av Furn

Inger Dahlman läser Marit Furns debutbok "Skuggan" som låter läsaren följa August Strindberg några dramatiska månader i Paris på 1880-talet.

Annons

Jag önskar att du fått läsa om hans äventyr. Det är de sista orden i Marit Furns debutbok "Skuggan". De är riktade till författaren Lars Gustafsson, vars gestalt Zygmunt Pietziewzskoczsky i "Tennisspelarna" hon gjort till sin huvudperson.

Men Lars Gustafsson dog 3 april i år. Om inte, tror jag han skulle förtrollats. För Marit Furns bok om denne Zygmunt är genial. Det gäller språk, intrig och de djupdykningar i mänskliga själar som författaren företar. Den tragik hon skildrar är armerad med svart humor.

Det är 1880-tal i Paris. August Strindberg är mitt inne i Infernokrisen. På hotellrum mixtrar han med svavel och annat för att göra guld, medan hans vänner samlar in pengar så han ska överleva. Jagad av sin egen paranoia ser han sig omgiven av hatfulla förföljare och hittar hemliga tecken överallt.

In i denna hans värld slungar Marit Furn den påhittade kemisten Zygmunt och låter honom spionera på Strindberg på uppdrag från en av personerna i den grupp i Berlin som Strindberg tillhört. Genom hål Zygmunt borrat in till Strindbergs hotellrum följer han dennes förehavanden.

Och plötsligt får Strindbergs påstådda galenskap och förföljelsemani sin naturliga förklaring. Det är Zygmunt bakom knackningar och tecken.

Men detta är inte Marit Furns tema. Hon vill djupare; nämligen belysa hur en människa kan bidra till att utplåna sig själv och vart manier kan föra individen.

Zygmunt är blind för sina chanser till ett vettigt liv, där han mer och mer går upp i Strindberg. Fördjupande sig i meningslösheter låter han kärleken förtvina och sin älskades hopp förvandlas till mörker.

Marit Furns porträtt av Zygmunt är rikt nyanserat. Det finns en ömhet och en sorg inom honom. Han lagar i hemlighet grenen på Strindbergs trasiga byxor och justerar skalmarna på hans glasögon. Och det barn han aldrig fick med den strålande, livfulla N, flickan som älskat honom, påverkar påtagligt hans värld.

N. och Strindberg är Zygmunts motsatser. Mot hans genomskinlighet ställs deras skärpa och glöd.

Boken börjar farsartat, arbetar sig upp mot makaber dramatik och slutar i förlösande tumult, delvis uppbundet kring händelser som en gång skett.

Oönskade spädbarn sänkta i utedass. Cyanidmördade bovar, farsartat avdagatagna och undanskaffade. Hiskliga maskiner och mänsklig dårskap i största allmänhet. Allt finns med i journalisten och bildskaparen Marit Furn osannolika brygd.

Hennes Skuggan är både pastisch och allegori. Med sitt arkaiserande språk fångar den 1800-talstonen. Och dess beskrivningar av anarkism och attentat på Strindbergs tid och den skräck och de utfall mot yttrandefriheten som följde kunde lika gärna ha gällt 2016.

Dess tokstollar Zygmunt och Strindberg är dessvärre också tidlösa.