Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julia såg sin pappa drunkna i Storsjön: "Skräcken i ögonen ristades in för alltid"

Julia Åsberg var 18 år när hon och hennes pappa slungades ur båten på Storsjön. Sedan såg hon sin pappa drunkna i det kalla vattnet.
– Bilden av när han kastas av båten och skräcken i hans ögon visas hela tiden inom mig som en film, säger hon.

Annons

(I TV-klippet berättar Julia Åsberg om när hon såg sin pappa drunkna och om sina depressioner, skuldkänslor och panikångestattacker efteråt)

På eftermiddagen den 29 maj 2012 drogs ett skarpt streck i den då 18-åriga Julia Åsbergs liv.

Före det datumet präglades hennes tillvaro av lycka och trygghet med föräldrar, en storasyster och en yngre bror i en mycket sammansvetsad familj.

– Andra var avundsjuka på oss för att vi gjorde så mycket saker tillsammans. En gång om året åkte vi utomlands ihop och var det inte resor så kunde vi åka till Furuviksparken eller sitta hemma och titta på TV och äta godis och mysa, berättar Julia Åsberg.

Men den 29 maj 2012 slogs idyllen i spillror.

Tiden efteråt beskriver Julia Åsberg såhär:

–I fyra års tid har det varit panikångestattacker och depressioner. Jag hittade ingen mening i livet och ville liksom inte ens leva. Det har varit ett stort mörker. Man går upp på morgonen för att gå till jobbet och sen går man hem och sitter i soffan som ett lik till nästa dag.

Den 29 maj 2012 åkte Julia med sin pappa Per Åsberg till ön där familjen hade en sommarstuga som de nyligen fått ärva efter släktingar till Per. De höll på att rusta upp och fixa till stugan, tomten och bryggan.

Julia och hennes syskon hade en nära och varm relation till pappan

– Han var den trygga punkten i vårt liv, någon man kunde vända sig till och prata med om allt. Man tvivlade aldrig på honom och han stöttade en i allt man gjorde. Han var väldigt omtänksam och satte alltid andra i fokus. Ingen hade något ont att säga om honom, inte vi i hans familj, inte hans vänner och inga andra heller.

Per Åsberg  och dottern Julia äter glass i mitten av  1990-talet.

Julia gick sista året på gymnasiet och var ledig från skolan den här dagen. Hennes pappa jobbade på Sandvik och hade ledig vecka.

– Vi var glada att ledigheterna tajmats så bra ihop att vi fick en dag tillsammans, berättar Julia.

Efter att ha skjutsat mamman till jobbet åkte de till båten vid stenbryggan i Sandviken.

Men de hade glömt någonting – flytvästar.

– Mamma och pappa har alltid varit hårda med säkerheten: Att vi skulle ha hjälmar när vi cyklade, bilbälte i bilen och flytvästar på sjön. Men just den här dagen hade vi packat bilen med så mycket grejer som vi skulle ha med oss till stugan.

Först när de kom till hamnen upptäckte de att flytvästarna blivit kvar hemma i huset i Högbo.

– Vi var så uppe i allting och klockan hade gått. Senare skulle vi iväg till Gävle och hade en tid att passa. Så vi tänkte att den här gången får det väl gå ändå.

De hade en fin dag tillsammans vid stugan på ön i Storsjön. Julia planterade blommor, hennes pappa skruvade ihop en bänk på bryggan .

Efteråt åt de bullar och drack saft i solskenet.

Julia Åsberg  är född och uppvuxen i Högbo utanför Sandviken.

Julia körde båten när de åkte hem. Hon kryssade mellan små öar och flaggor som markerade grynnor.

När de kom ut på öppet vatten hände olyckan som fick så ödesdigra konsekvenser. Julia skulle svänga när en vajer från styrningen släppte och hela båten ryckte till.

– Jag såg pappa kastas ur båten och sen var jag plötsligt själv i det iskalla vattnet. När vi låg i vattnet tittade pappa på mig med skräck i ögonen. Då förstod jag att han var räddare än mig....det var en av de värsta känslorna jag nånsin känt, allting gick bara ur mig. Den blicken sitter inristad i huvudet på mig och är någonting som dödar mig varje dag. Han tittade på mig på ett sätt som sa: Nu är det kört.

Den fulltankade båten snurrade i små cirklar i vattnet, allt längre bort från Julia och hennes pappa.

Båda två började simma mot närmaste ö. Julia kände att de blöta skorna tyngde och frågade sin pappa om det var okey att hon tog av dem.

– Han skrek att självklart kunde jag ta av dem, berättar Julia.

Hon sparkar av sig skorna och fortsätter simma. Hela tiden i tron att pappan är bakom henne.

Men när hon tittar bakåt upptäcker hon att Per inte är långt från det ställe där de hade slungats av båten.

– Jag ser att han inte simmar, utan åker ner under vattnet, kommer upp, kippar efter luft och hamnar under vattnet igen. Han kämpar för att hålla sig ovanför ytan. Och då får jag världens panik och blir stressad och kan inte simma lika bra längre.

Det var hit till Trebo hamn som Julia och hennes pappa fördes innan de transporterades till Gävle sjukhus i ambulanser. Observera att bilden är ett montage.

Julia berättar att hennes pappa hade gjort illa axeln på jobbet och därför hade svårt att röra höger arm.

– Armen var alldeles blå. Han kunde inte ens växla när han körde bil. Högerarmen var helt förstörd och gjorde det svårt för honom att simma.

Hon närmar sig land och känner plötsligt hur benen domnar bort av kylan. Sista biten simmar hon bara med överkroppen.

– Men så känner jag botten under fötterna och den känslan, att man kan gå, jag nästan grät av lättnad. Jag tar mig upp på land och drar av mig jackan och tar fram mobilen – som förstås är stendöd.

Hon tittar utåt vattnet – och får panik: Pappan syns inte längre.

– Jag börjar skrika och gråta och har svalt så mycket vatten att jag nästan börjar hulka.

Så får hon syn på en stuga och hör en motorsåg från skogen på ön. Hon börjar springa mot ljudet.

– Jag springer över kottar och stenar utan skor, men känner absolut ingen smärta. Jag kommer fram till en man med motorsåg och jag är alldeles dyngsur och bara skriker att pappa är i vattnet och håller på att dö.

Mannen ringer 112. Ambulansbåten kommer till platsen och Julia sveps in i filtar. Samtidigt är räddningstjänsten och ambulanspersonal ute på sjön och letar efter Per. Familjens båt cirkulerar fortfarande i vattnet.

Julia åker med ambulansen i riktning mot Trebo hamn. När de passerar platsen där de föll i vattnet säger personalen att hon inte ska titta i vattnet, "Du vill nog inte se det här".

– Men jag tittar och ser någon flyta på vattnet och känner igen pappas adidasjacka. Jag får panik och börjar storböla. Jag hade aldrig tänkt att han skulle dö. Jag trodde att vi skulle skratta åt det här senare och säga att vi aldrig någonsin mer får glömma flytvästarna, för det är det dummaste man kan göra.

Räddningstjänsten har hämtat Per Åsberg från olycksplatsen på Storsjön.

Julia förs till Gävle sjukhus med ambulans. Hon, syskonen och mamman samlas i ett rum och väntar på besked om vad som hänt Per.

– Vi sitter och gråter och då kommer en sköterska in och säger: "Tyvärr, vi gjorde allt vi kunde, men det räckte inte till." Vi bara skrek allihop och jag höll för öronen och ville inte höra att pappa hade dött.

Senare fick familjen veta att pappan inte haft någon puls när räddningstjänsten hittade honom i vattnet. Hjärt- och lungräddningen hade inte hjälpt.

Efter olyckan och dödsfallet drabbades Julia av svåra depressioner och attacker av panikångest.

Hon kände också ständig skuld över det som hade hänt.

– Jag har tänkt att andra kan tycka eller tro att jag dödat min pappa. Min mamma miste sin största kärlek och livskamrat. Min syster förlorade sin pappa och förebild. Min lillebror förlorade sin tränare och pappa. Andra miste en vän och en arbetskamrat. Alltihop på grund av mig, tänkte jag, för det var ju jag som hade kört båten. Jag har tänkt tusen miljarder gånger att tänk om jag hade kört saktare och tänk om jag inte svängt just där...då kanske det hade blivit annorlunda. Så nog har man känt skuld alltid, även om ingen sagt att olyckan skulle ha varit mitt fel.

Trots de allvarliga depressionerna, panikångestattackerna och skuldkänslorna sökte hon aldrig professionell hjälp.Hon försökte klara sig själv.

– Min glädje i livet hade försvunnit och det blev så stora kontraster från att ha haft en lycklig och trygg barndom och uppväxt och familj...till att allt bara blir så fel. Och eftersom jag aldrig bad om hjälp kom jag aldrig ur det. Jag tänkte bara: "jag ska klara mig själv, jag ska klara mig själv". Men till slut insåg jag att jag inte klarar det. Det blev nästan som en käftsmäll och man låg på marken och kunde inte ta sig upp för att man hade så mycket i huvudet som behövde ventileras och pratas om.

Till sist tog hon kontakt med psykologer och då började klättringen, upp från hålet, ut ur mörkret.

– Jag fortsatte falla då och då, men min envishet och min nyfikenhet på livet hjälpte mig upp varje gång. Fortfarande får jag panikångestattacker ibland. Jag kan först vara jätteglad och känna att nu känns livet bra och sekunden efter känner jag trycket över bröstet och sen kommer attacken.

Julia Åsberg hemma i Högbo där hon vuxit upp .

Inristad i henne är fortfarande pappans blick från när de precis hamnat i vattnet: Ögonen fyllda av skräck.

– Den där blicken är någonting som äter upp mig . När jag är dålig och nere så ser jag blicken ännu mer, oftare och starkare. Men även när jag mår bra kan den där minnesbilden trycka ner mig och förstöra.

Julia Åsberg är i dag 22 år. Hon jobbar på Sandvik och har en egen lägenhet i centrala Sandviken.

I början av året reste hon runt i Asien med en barndomsvän och har nu en ganska tydlig bild av vad hon vill göra i framtiden.

– Jag skulle vilja jobba med utsatta barn. Jag har en plan att åka till Afrika och jobba som volontär. Jag vill utbilda mig till antingen socionom eller psykolog. Jag vill hjälpa andra att hitta livsgnistan när de har det svårt och använda mig själv som exempel, visa att det här hände mig och så här mådde jag och så här gjorde jag för att det skulle bli bättre.

Mer läsning