Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling Perers på Förintelsens minnesdag: Se hjältarna i toleransarbetet i Dalarna

Annons

Första steget var identifikation. Staten tog reda på var judarna fanns. För att försäkra sig om att ingen dolde sitt ursprung spårades familjemedlemmar i konfiskerade medlemsförteckningar från judiska församlingar.

Nästa steg var segregation. Judarna skulle förhindras från att leva fritt i de samhällen som de tillhört hela sina liv. De fråntogs arbeten. Judar skulle inte stå i vägen för den rätta sortens tyskar. De blev andra klassens medborgare och trakasserades.

Efter krigsutbrottet 1939 tvingades judar från sina hem. Hem som plundrades och gavs åt människor av den rätta rasen. Judarna koncentrerades till ghetton. Då huden inte räckte för att skilja dem från andra tyskar tvingades judarna att bära synliga märken.

Hösten 1941 började deportationen till förintelselägren. Där märktes judar med siffror i armen, tvingades till arbete och utrotades sedan under industriella former till krigets slut.

Omkring sex miljoner judar hade då mördats. Homosexuella, personer med olika typer av funktionsnedsättningar, politiska motståndare till nazistregimen, polacker, ryssar och tyskar med "fel" hudfärg hade också förföljts, mördats och kastats i ugnarna.

Det var systematiken, omfattningen, grymheten och att vi alltid haft nära band till Tyskland som gör att Sverige i dag uppmärksammar Förintelsens minnesdag. Det finns många folkmord i historien, vart och ett förskräckligt. Men Förintelsen är oss närmast historiskt och kulturellt. Därför är minnet av den så viktigt för framtiden.

(Läs mer om Förintelsen hos Forum för levande historia)

Det är inte för människorna som mördades vi måste minnas. När ett liv släcks är det alltid oåterkalleligt. I stället är det för oss som lever, för våra barn och barnbarn. Så att vi minns vad som riskerar att hända om hat och förakt inför andra människor tillåts förgifta ett samhälle. Så att vi är på vår vakt. Så att vi aldrig vänjer oss vid det otänkbara. Så att vi säger ifrån. Ytterst handlar det om att varje människa har rätt till sitt eget liv.

I Dalarna är vi ofta påminda om Förintelsen. Här finns sorgligt nog nazister.

Många drog en lättnadens suck när den nazistiska organisation som dväljs i länet misslyckades med att ta sig in i fullmäktige i Ludvika. Och visst är det skönt att slippa se dem i demokratins finrum. Men valets betydelse ska heller inte överdrivas. Problemet kvarstår i allt väsentligt.

Nazismen i Sverige är tyvärr starkare nu än när man kapade åt sig några SD-mandat efter valet 2014. De utgör inget hot mot den svenska demokratin i stort. Men för den lokala är nazismen en allvarlig påfrestning. Och så inte alls bara för politiker utan för lärare, rektorer, föreningsledare och andra.

Tidigare i vintras rapporterade tidningen (14/11) om hur elever och lärare vid Lorensberga skola i Ludvika en morgon möttes av nazistiskt propaganda. Klotter fanns på i princip varje byggnad. Syftet var att ingen skulle undgå att nazisterna varit där. Av bilder tagna innan saneringen framgick att nazisterna velat berätta "sanningen om Adolf Hitler".

Det var inte första gången skolan utsatts. Personalen under ledning av Göran Törnqvist och Madelene Goldmann hanterar dock läget med lugn och beslutsamhet. Man låter sig inte rubbas och fortsätter med sitt fina mångfaldsarbete.

Elever som tidningen talade med efter vandaliseringen ryckte på axlarna och konstaterade avmätt att propagandan inte var särskilt imponerande. Ludvikaungdomen låter sig inte skakas i onödan. Och de går i skolan. De vet sanningen om Hitler.

Tyvärr är Dalarna, och i synnerhet Ludvika och Borlänge, luttrat när det gäller nazistisk närvaro. Efter marscher på förstamaj i Borlänge (2016), Falun (2017) och Ludvika (2018) är det närmast givet att de kommer att hitta på något nytt tok i vår.

Förintelsens minnesdag bör därför bli en påminnelse om de föredömliga insatser som görs för tolerans och emot extremism.

Jag tänker på de 20 lärare och pedagoger som gått Segerstedtinstitutets kurs "Identitet, tolerans och extremism" och nu arbetar med metoder framtagna för det som kallas Toleransprojektet (ytterligare 15 har redan anmält intresse om att göra samma läroresa).

Jag tänker på lärarna Kaija Holmgren och Helena Hermansson, som nyligen belönades med Förintelseöverlevanden Hédi Frieds stipendium och som inspirerar kolleger runtom i länet med sitt arbete.

Jag tänker på kyrkoherde Gunnar Persson, präst Daniel Jansson Brask och diakon Emelie Kjellgren i Svenska Kyrkan i Ludvika som bland annat klev ut på gågatan med kärleksbudskap när nazisterna under valrörelsen kom dragande med sitt 30-talshat.

Jag tänker på Rädda Barnen och idrottsföreningar som gjort viktiga insatser för att här och nu hjälpa individer, men också verkat på längre sikt för en sund värdegrund hos unga i Dalarna. Jag tänker på Hembygdsföreningarna som sagt nej tack till att låta det kulturarv de förvaltar kidnappas av högerextremister. Och på Clowner mot nazister och andra antirasistiska organisationer som demonstrerat.

Jag tänker på hur de två stora privata arbetsgivarna i Ludvika – ABB och Spendrups – så tydligt markerat att respekt för alla människors lika värde är en grundvärdering som gäller även i deras företag. Att de sagt rakt ut att de inte accepterar hat. Företagen har nu dessutom inlett ett på flera sätt unikt samarbete med Segerstedtinstitutet och Högskolan Dalarna som möjliggör långsiktig och lokalt förankrad forskning kring extremism.

Jag tänker på hur ledningar för kommuner och länsstyrelse sett till att tjänstemän fått utbildning och nu bygger upp beredskap och långsiktigt arbete emot extremism.

Tillsammans kommer insatserna att göra skillnad.

Den som i kväll vill samlas med andra på Förintelsens minnesdag kan ta sig till Stora Tuna kyrka i Borlänge kl 18. Där anordnar Toleransprojektet, Svenska Kyrkan och ABF en ljusmanifestation med tal och diktläsning av ungdomar som deltar i det lokala toleransarbetet.

Insatserna som sker i Dalarna är (tack och lov!) så många att jag inte kan nämna dem alla. Namnen likaså. Jag nämner därför personer som varit offentliga med sina engagemang.

Alla är ni hjältar. Och jag är så tacksam för det ni gör!

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Först samlade Hédi Fried Ludvika i ett unikt möte, sedan gick vi för att demonstrera mot nazisterna

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling Perers

Annons