Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling Perers: Ledarskap ska inte bara "sticka ut" – Ullenhag bör leda L

Annons

En tre timmar lång kandidatutfrågning en klämdag klockan 16:00 när det var 30 grader varmt... Ja, de yttre förutsättningarna var knappast publikfriande. Ändå kom 30-40 tappra liberalpartister till IOGT:s kulturhus Svanen i Borlänge för att i fredags höra Erik Ullehang, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Hade uppdraget på spel varit det som kommunstyrelsens ordförande i Borlänge hade Johan Pehrson vunnit en promenadseger. Han känns rejäl, handlingskraftig och resonerar, trots sin tydligt och stundom (för att vara liberal) överdrivet borgerliga profil, pragmatiskt. I kraft av örebroare slipper han också inleda varje svar på frågor om politiska frågor utanför landets storstäder med att be om ursäkt för att själv bo i Stockholm eller Uppsala. Men en partiledare för att rädda L är han inte. I den här striden är det Ullenhag och Sabuni som står för de tydliga och valbara alternativen.

L längtar efter en berättelse. Jan Björklunds utgående ledarskap beskrivs som ad hoc. En ”popcornmaskin” med utspel som sprutar utspel kors och tvärs utan att väljarna förstår sammanhanget, som Erik Ullenhag nu beskriver den partiledning han själv var en del av fram till 2016.

Nyamko Sabuni har byggt sin kampanj på att trumma in budskapet ”Vad var det jag sa!” i frågor som rör invandring och integration.

Sabuni har en poäng. Hon var före sin tid i mycket av det som, efter att hon lämnat rampljuset, kom att förändras med den stora omläggningen av flyktingpolitiken 2015.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån intrycket att Sabuni sitter på en alldeles egen liten ”popcornmaskin” ur vilken det hoppar både det ena och det andra. Och att det som poppar ut inte alls nödvändigtvis är särskilt liberalt.

Under utfrågningen i Borlänge menade Sabuni exempelvis att arbetslinjen måste vara överordnad friheten att avvika från normen. Medan Pehrson och Ullenhag försvarade dagens ordning – den hyfsat liberala där det givetvis står vem som helst fritt att prioritera annat än arbete, men att detta får konsekvenser för tillgången till arbetslöshetsersättning och pension – så argumenterade Sabuni att samhället inte ska acceptera val som leder till en knaper ekonomisk framtid. Den praktiska betydelsen av detta är liten. Vi har ingen "arbetsplikt". Men det skvallrar om en annan grundsyn.

Samtidigt som Sabuni gör goda iakttagelser – som att en ojämn fördelning av familjearbetet är en kvinnofälla som blir verkligt tydlig först vid pension – så får hennes strävan efter att vara kontroversiell och "sticka ut" det att spreta rejält.

Bara i förra veckan dömde Sabuni ut tanken om det mångkulturella samhället i en redan ökänd Expressenintervju (6/6).

Efter publiceringen lade Sabuni själv ut en video på Facebook där hon pudlade på i stort sett allt. Det hon egentligen velat säga med kritiken av ”mångkultur” var att det inte får finnas parallella rättsordningar och att samhället aldrig får acceptera hedersstrukturer som ”begränsar enskilda människors rörelse- och yttrandefrihet”. Alltså saker som alla rimligen håller med om.

Trots att hon nämnde Ullenhag vid namn ville Sabuni inte erkänna att det var en känga riktad mot huvudmotståndaren. Hon har därefter kommit med ytterligare ett uttalande där hon förtydligat att det hon tagit avstånd från är inte hennes citat utan "allt fluff runt omkring”. Hon beklagar och urskuldar sig, och skyller ifrån sig, men vill ändå inte kritisera Expressen för publiceringen. Om något havererat så är det Sabunis hantering.

Men även oaktat Sabunis kompass och omdöme så blev det under partiledarutfrågningen i Borlänge uppenbart att Ullenhag är en bättre kandidat till partiledarposten.

Visst är han är extremt folkpartistik. Han låter som en magister, invänder mot frågors formulering och premisser, vägrar svara ”ja eller nej”, vill ”sänka tonläget” i debatten och ha ett ”snällare” Sverige.

Men han har ordning på tankarna och vann partiledarutfrågningen i Borlänge på punkt efter punkt då han både är en bättre talare och bottnar mer i sin politiska analys. Han skulle ge L ett tydligt socialt patos. Han är något så ovanligt, och kanske knappast gångbart, som en politisk intellektuell.

Utan att ta ifrån Sabuni hennes framsyn på invandrings- och integrationsområdet så går det också att konstatera att hon kan ha varit före sin tid då utan att nödvändigtvis vara vad politiken behöver nu. Detta är inte ett politikområde där man vill ha kapplöpning mot avgrunden, utan en rimlig avvägning mellan solidaritet, effektivitet och praktisk genomförbarhet.

Med Sabuni som ledare skulle L tävla med M, KD och i någon mån SD på högerkanten. Man ska inte fästa för mycket uppmärksamhet vid de taktiska avvägningarna i ett långsiktigt partiledarval. Men det är en tämligen överetablerad väljarmarknad att ge sig in i 2019.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Det är inte lätt för "Liberalerna" – Björklund är nu sosse även om invandringen

Annons