Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fullt ös med Ringborg och Ólafsson

Det blev ett lyckat kejserligt möte mellan Dalasinfoniettans nye chefsdirigent Tobias Ringborg och den briljante pianisten Vikingur Ólafsson. Nu ligger ribban på en skyhög nivå inför fortsättningen på Dalasinfoniettans höstsäsong.

Annons

Att för första gången höra Vikingur Ólafsson spela Beethovens pianokonsert nr 5, är som att höra denna symfoniska konsert spelas på riktigt för första gången. De inledande fanfarerna för pianot tillsammans med de enstaka stödackorden från orkestern är så fulla av energi att luften börjar vibrera inne i Kristinehallen. Sådan tjock luft har det ofta varit inne i denna konsertlokal, men den brukar ofta lättas upp något allt eftersom intensiteten och orken avtar på scenen. Så är inte fallet denna kväll. Istället ökas lufttätheten allt mer som konserten fortgår.

Under hela första satsen har Ólafsson, genom sitt organiska och trollbindande spel, ett järngrepp om publikens uppmärksamhet. Något som intensifieras ytterligare i andra satsens sublima känsla. Inledningen av denna är satt i ett sådant långsamt tempo att det nästan blir meditativt när Ólafsson med stor plasticitet hanterar det skimrande tonspråket. Ringborg leder orkestern med stor detaljrikedom och han ingjuter också en expressivitet utöver det vanliga hos musikerna. Det är oerhört detaljerat och det uppvisas fler lager än vanligt hos Dalasinfoniettan. Inget crescendo är det andra likt och varje instrumentsektion spelar raffinerat och med stor tydlighet. Det finns också en lite lurig lekfullhet hos både orkester, dirigent och solist, vilket gör att det inte alls blir tungrott i de mer dramatiska delarna, det är istället luftigt och snyggt. Att separera Ólafssons spel från Dalasinfoniettans är nästan omöjligt under framförandet. Visionen känns istället mer holistisk och inte alls så avskilt binär som relationen mellan solist och orkester kan vara. För en ateist som jag själv är det svårt att föreställa sig ett gudomligt väsen men jag tror faktiskt att Ólafsson genom sitt spel kommer så nära detta en människa kan komma.

Med ett sådant uttrycksfullt och helgjutet framförande är det svårt att vänta sig mer efter paus. Det blir i alla fall minst lika bra då Beethovens rytmiskt utmanande sjunde symfoni framförs. Det är förstås alltid tacksamt att med stor energi förkovra sig i den galna och storslagna dramatik som Beethoven sökte ingjuta i denna komposition. Ett vilt och våldsamt framförande är nästan att förvänta sig. Det oväntade är dock hur väl tillvaratagna de mer avskalade partierna är i Ringborgs interpretation. Särskilt dialogen mellan flöjt och högt stråk i den första satsen skälver av energi trots den minimala orkestreringen. Detta är något som också utvecklas under de senare satserna. Med stor finkänslighet bromsas orkestern in till en minimal men märgfull tonstyrka i vissa partier, för att sedan kunna brisera när det behövs. Särskilt den andra och sista satsen visar prov på detta. Värt att framhålla under den andra satsen är också den oerhört mjuka och varma klangen från flöjt och oboe. Under den sista satsens explosioner får musikerna i Dalasinfoniettan verkligen släppa lös för att nästan detonera mot slutet. Aldrig har jag sett så mycket avspelat tagel och så rosiga kinder i denna orkester. Ringborg är helvild på pulten och dirigerar med kropp, själ och med mycket talande ansiktsuttryck. Med risk för att det går inflation i beröm måste jag ändå säga att detta var en av de bästa konserter jag upplevt i hela mitt liv, alla kategorier. Konserten möttes förstås av välförtjänta jubelrop och stående ovationer. Jag kan bara hålla med åhöraren som satt bakom mig: vilket ös!