Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fridah: Kristian Gidlund, en av de bästa

Annons

Det var december 2008 och jag hade precis börjat recensera för den här tidningen och jag fick en fråga om jag kunde skriva tusen tecken om Sugarplum Fairy på Cozmoz. Jag älskade bandet men tyckte att de var så tysta under spelningen, så recensionen och alla blogginlägg jag senare skrev om dem handlade om samma sak: Borlängekillar med Strokeskomplex vars mellansnack bestod av ordet okej! Så mogen var jag som sextonåring.

Men så upptäckte jag trummisens krönikor i Nolltvå och märkte att han verkade ju rätt ödmjuk, och jag var så nära att lägga till honom som Facebook-vän och skriva till honom att jag älskade hans krönika om sommarpratslåtar, men det var någon spärr som gjorde att jag inte vågade.

På det sättet fortsatte jag. Läste och beundrade på avstånd – fram till mars förra året. När hans sjukdom kom och han började blogga om den och jag mailade och kommenterade och efter ett tag sa vi "ska vi inte ses" och "jomen, absolut funkar fredag Copacabana?" "ja perfekt ses då". Och jag var så arg på mig själv när jag åkte hem därifrån. Här hade jag lyssnat på hans band i nästan halva mitt liv och skrivit så elakt om dem, helt utan att veta vilken totalt rakt igenom fantastisk person han var. Och vi fortsatte ses.

Hösten 2011 var så stressad och pressad och ensam, men så fick jag äntligen höra dalmål mitt på hippaste Södermalm och allt blev så mycket lättare. Och så vann han mot sjukdomen och så blev det sommar och vi åt lunch och jag gnällde på mediebranschen och han sa att klart det går att leva som frilansare och en massa annat fint som jag utvärderade på vägen hem och jag tänkte att jomen det kanske funkar trots allt, han brukar ju ha rätt.

Så gick det tre veckor och så kom chocken. Sjukdomen kom tillbaka och han kommer inte att överleva. Och jag har gråtit så mycket och gråter fortfarande. Men jag är så fruktansvärt glad över att jag fått träffa honom. Att jag skrev de där mailen. Att vi till slut träffades. Att jag fått skicka På Spåret-sms till honom och att han skickade saker att lyssna på när jag hade hjärnskakning i våras och varken fick läsa eller se på skärmar. Att han blivit en del av mitt liv. Och idag fyller han 29. Grattis Kristian. Du är en av världens bästa människor. Hela världen är med dig.