Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista matchen med gänget – resan med Dalkurd tog succébacken till AIK: "En lycka över att de hörde av sig"

För två år sedan huserade han i division 2.
Efter sina säsonger i Dalkurd står nu Jesper Nyholm på tröskeln till sitt stora genombrott på högsta nationella nivå.
Sporten träffade succébacken och pratade om tiden i Dalkurd, den missade kvalplatsen, det nya äventyret i AIK och – landslagsspel.
– Om jag skulle komma dit... ja, då har jag väl gjort något bra, säger Nyholm.

Annons

– Man kände att man blev varmt välkomnad av spelarna. Vi åkte till Kvarnsveden och man kände verkligen, alltså... de tog med en. Efter träningarna var man med varandra. Det kändes skönt på ett sätt. Även fast man var blyg, på ett sätt.

Är det svårt att komma till nya lag?

– Jag vet inte... Det var första gången jag flyttade från Uppsala, från någon stad. Så man var ju på noll. Efter en träning kom man hem till sitt egna och inte till en familj eller en kompis. Så här blev ju de i laget kompisarna. Det gick fort, alltså. Efter en vecka kändes det som att jag hade varit här i två månader. Det gick så fort...

Jesper Nyholm tystnar och smuttar på sin chailatte.

Måndagshandeln har så smått börjat smyga igång på allvar innanför väggarna på Borlänges största handelsplats och Dalkurdbacken sneglar ut på den höstgråa, myllrande parkeringsplatsen när han fortsätter att berätta.

Om sin första träning, sin första tid, i den klubb som han har tillhört under de senaste två säsongerna.

Den klubb han snart ska lämna.

– Jag hade ju aldrig spelat i division 1 då och hade inte spelat fotboll på säkert två månader. Jag kom in i träning och och det gick väl inte så jättebra direkt. Man kände det, att man hade kommit till en ny nivå. Från tvåan och upp i ettan. Efter ett tag kom jag in i träningen, orkade mer och kom in i spelet. Sedan rullade det bara på.

Vem var den Jesper Nyholm som kom hit?

– Som person var jag väl mig själv. Jag var väl bara lite blygare när jag kom. Som spelare hade jag kanske inte samma självförtroende. Inte som nu, eller som det hade varit några år innan.

Sex snabba frågor med Jesper Nyholm:

Vi ses dagen efter den där livsviktiga 1–0-segern mot Gais.

Segern som höll kvar Dalkurd i striden om en allsvensk kvalplats.

Segern som höll hoppet levande. Om än bara för några timmar.

För när Halmstads Fredrik Olsson, inom loppet av fem minuter, sänkte Trelleborg så sköt han också bort Dalkurds sista chans att ta det där klivet upp i landets högsta serie.

Jesper Nyholm och hans lagkamrater följde dramat i Trelleborg i bussen på väg hem ifrån västkusten.

– Det var väl inte så jättenervöst egentligen. Mer som ett hopp. I halvtid stod det ju 0–0, och sedan kom Halmstad ut och gjorde två mål direkt. Allt bara släppte. Axlarna bara föll. Man kunde inte göra så mycket, säger Nyholm och fortsätter:

– Det var ju självklart jätteskönt att vinna och veta att den allsvenska platsen fortfarande levde. Det varade ju inte jättelänge... En vinst är väl en vinst. Men det var kanske den mest tragiska vinsten, om man säger så. Att verkligen spela för något stort i den sista matchen, hade ju varit extremt kul.

Ni har trott på en kvalplats?

– Ja. Vi har kört på som vanligt. Det gick kanske inte riktigt vår väg och vi kryssade. Sen hade vi lite tur att Halmstad också hade dålig form. På ett sätt har det varit åt båda håll. Men vi var ändå där och slogs om en plats. Att vi missade den... det är bara vi i laget som kan göra något åt det.

Vad var det som gjorde att ni inte tog den?

– Jag tycker att det är jättesvårt att spekulera. Ibland kan man säga att det var tur, ibland kan man säga att det var vårt spel, ibland kan man säga att det var press... Ibland håller det bara inte. Sånt är livet. Jag vet inte hur jag ska förklara det.

Hur är det att spela under pressen i Dalkurd?

– Jag själv har inte känt någon press så. Sånt där rinner av mig. Men det är väl självklart att målet sätts högt och jag tror ju inte att någon vill förlora en match. Och ju mer du vinner, desto högre upp i tabellen kommer du. Det är inte så svårt att lista ut.

Han tystnar, men fortsätter snart:

– Det var inte så långt ifrån ändå. Även fast vi är nykomlingar. Kanske halva laget spelar första året i Superettan. Så jag tycker att vi har gjort det jättebra ändå.

På lördag spelar Jesper Nyholm sista matchen med gänget.

Dalkurd får jobba vidare i ytterligare minst ett år i Superettan.

För Jesper Nyholm fortsätter äventyret på en högre nivå.

Hans utveckling under två säsonger i Borlänge har varit närmast remarkabel.

Nyholm hade visserligen blivit utsedd till 2014 års bäste back i division 2, då han anlände ifrån Gamla Upsala.

Trots det var dock knappast självförtroendet på topp, efter att han blivit sidsteppad i Sirius säsongen dessförinnan.

Och att han två år senare skulle vara på väg att bli en del av en av Sveriges största klubbar, AIK, var inget som just då kändes så aktuellt.

– (skratt). Nej, det trodde jag väl inte.

Vad var dina mål?

– Den stora drömmen var väl alltid att kunna leva på det och det har man ju uppnått. Nu är ju den största drömmen att komma utomlands. Och verkligen – verkligen – leva på det.

Men målet att hela tiden ta kliv, från ettan till superettan och så vidare har alltid funnits där?

– Det har väl varit något internt, som jag har beslutat tillsammans med min far. Att ta ett steg i taget.

En överenskommelse?

– Ja, alltså. Vi pratar hela tiden. Efter matcher, innan matcher... Småsaker, om jag missar och allt sånt där.

Jesper Nyholm utvecklades snabbt till en nyckelfigur i Dalkurdtröjan.

Trots bristen på spel på högre nivå gavs han stort förtroende i Dalkurds backlinje, vilket tidigt ledde till att han fick en nyckelroll i sin nya klubb.

– Jag visste ju inte om jag skulle få starta när jag kom och jag kände väl att jag var värvad mer som bredd. Jag förstod inte att det skulle gå så snabbt.

Hur hanterar man det?

– Äh. Det är bara att gå ut och göra det du kan göra. Man kan inte göra mer, det går inte. Gör precis det du är bra på. Gör något lite extra, så går det faktiskt ganska bra. Det är inget mer än så.

Vad tycker du att du är bra på?

– Det är väl försvarsspelet då (skratt). Jag är väl lite för snabb kanske...

– Nej, jag skojar. Men det är min snabbhet som är min styrka. Jag har väl lite tur kanske. Jag är en snabb mittback. Det finns det inte så många av.

Hur mycket har du tjänat på det?

– Det tjänar jag nog ganska mycket på. Jag känner att jag verkligen hinner med snabba forwards. Om jag skulle komma efter lite så hinner jag ändå upp situationer. Så det är väl ganska tur att jag är snabb.

Hur skulle du säga att du har utvecklats under de här två åren?

– Jag tycker att man utvecklas hela tiden. I allt, allt man gör. Blir man bortdribblad en gång så kommer man alltid komma ihåg det. Då kanske man lär sig att man måste ta ett lite bättre avstånd, så att man verkligen kan ta bollen. Man utvecklas i värderingar, vilka passningar man inte bör slå, eller vilka jag ska slå.

– Man har väl lite tur att Dalkurd vill rulla boll. Jag tycker att uppspelen har blivit väldigt mycket bättre. Jag har hittat några passningar som jag tror att jag aldrig har hittat förut. Det är ganska skönt att man fick det från Dalkurd. Vi har ju haft mycket possession och då blir man mycket, mycket tryggare med boll.

När Dalkurd gick över till trebackslinje en bit in på 2015 blev Nyholms roll än tydligare, då han fick den centrala av de tre positionerna.

Ju längre tiden har gått, desto mer har det känts som att Nyholm blivit centralgestalten, ledaren som ska hålla ihop det, i backlinjen.

– Fast jag tycker att vi alla är ledare. De som jag har spelat mest med, "Alex" (Alexander Ekblad) och "Henke" (Henrik Löfkvist) har båda varit ledare. Vi hjälper varandra och utnyttjar det som vi är starkast på. "Henke" är ju jättebra på huvudet, så då låter jag han gå framåt och så täcker jag upp bakom.

– Men självklart så styr man och folk lyssnar ju faktiskt. Så på ett sätt är man väl en sån som håller i det. Men jag känner väl att jag har haft det likadant i alla andra lag som jag har varit i. Förutom Sirius då.

Jag misstänker att det kanske var lite annorlunda ifjol, när "Pasha" (Peshraw Azizi, lagkapten) spelade mer?

– "Pasha" är en jättebra ledare. Man känner det, så fort han är på planen. Det blir en helt ny energinivå. Han får med sig alla... han är nog den bästa kapten som jag har haft.

Har han saknats på planen i år?

– När han är på plan alltså... det blir en ny moral. Utan tvekan, tycker jag. Det är min personliga åsikt. Jag vet inte hur man ska förklara, men man känner bara... "Pasha är här".

Vem har varit den enskilt viktigaste personen för dig i Dalkurd sedan du kom?

– Poya (Asbaghi, tränare), tror jag. Han hjälpte mig att utvecklas, kort och gott. När han var assisterande tränare kunde jag alltid prata med honom. Nu när han är huvudtränare kan jag fortfarande alltid prata med honom. Och han har haft koll på mig sedan Uppsala.

Varför ska du lämna?

– Det är nästa steg. Dalkurd är ett nytt lag i Superettan och AIK är ett topplag i allsvenskan. Ett storlag. Allt runtom, det känns bra på något sätt.

Är du redo?

– Ja.

Hur vet man det?

– Spontan känsla. Man känner väl var man står. Och just nu känns det jättebra.

Var det ett enkelt val?

– Ja, det var det. När jag åkte runt till alla klubbar så kändes det som att det var AIK som brann mest. Det var det hetaste, säger Nyholm som förutom AIK även besökte IFK Göteborg och Djurgården.

Vad gjorde att det blev AIK?

– (Rickard) Norling, tror jag. Norling gjorde så att jag valde dem. Det var magkänslan. När han förklarade och pitchade allt, så kändes det som att det var rätt.

Men du var ganska nära Göteborg också va?

– Jo. Jag var nere och besökte dem och jag fick en bra bild av Jörgen Lennartsson också. Han visade mig runt där. Men det brann lite extra för AIK.

Blev du överraskad när tre av Sveriges största klubbar hörde av sig?

– Det var mer kul. Man vet ju aldrig vem som kollar eller hur bra det går. Man spelar bara på och försöker att inte tänka på något. Det är då du spelar som bäst. Börjar du tänka, då blir det fel. Då börjar man tänka på när man slog bort den där passningen och så blir det fel igen... det funkar inte. Så jag låter det bara gå. Och det är skönt på sitt sätt. För mig.

Men vad tänkte du när Patrick Mörk (Nyholms agent) hörde av sig och sa att AIK, IFK och Djurgården var intresserade?

– Jag blev glad. Glad blev man... Ja. Det skulle jag säga.

– Men jag skulle inte säga att jag blev överraskad. Någon gång så ville jag ju gå till en sådan klubb, så överraskad kände jag inte. Mer en lycka över att de hörde av sig.

Jesper Nyholm kommer att sakna laget Dalkurd.

När Jesper Nyholm pratar låter vägen till ett liv som proffsfotbollspelare relativt okomplicerad.

Lev i nuet. Spela din fotboll. Ta det som kommer som det kommer.

Att över huvud taget fundera på något annat än det som sker för stunden, verkar vara relativt främmande för 23-åringen.

Att han snart tillhör en av Sveriges absolut största klubbar är inget han har lagt någon större tankekraft på.

Saker är vad de är – det är inget mer med det.

– Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det så mycket. Jag är fortfarande här i Dalkurd och har en match kvar. Jag har inte tänkt alls på hur det kommer att vara i AIK. Jag har ju inte varit där.

– Jag har tänkt på vad jag kan ta med mig från Dalkurd. Och det är faktiskt väldigt mycket. Det är småsaker här och där, laget, allas olikheter. Allt sånt.

Så du vet inte alls vad som väntar?

– Jag har ingen aning. Jag har inte brytt mig. Och det är ingen press som har kommit. Det har blivit mer en morot. Att jag nu vill bli ännu bättre.

Men det blir väl lite skillnad jämfört med att vara på Vallen?

– Allt är väl annat än att gå på Vallen (skratt). Nej... Vallen är speciell. Det är ett litet omklädningsrum och kanske inte de bästa förutsättningarna. Men det räckte för en fjärdeplats.

Vad har du för förväntningar då?

– Jag har inte tänkt i de banorna jättemycket. Men jag ska utvecklas som person och fotbollsspelare. Jag tar ett nytt kliv i fotbollsriktningen. Jag förväntar mig stora publiker och ett enormt tryck från läktaren. Bättre spelare och tuffare motstånd. Allt som allt är det ju ett steg uppåt.

Blir du aldrig nervös för något?

– Jag vet inte... Någon gång har man väl varit nervös (skratt). Men det är väl inget som jag brukar känna. Inte inför match. Jag är den lite lugnare typen.

Inför ett derby på Friends?

– Ja... Jag har inte varit på det så jag har inte varit nervös för det. Och det har inte varit ett derby för mig än. Det är väl lite komma skall.

– Det är ju lite annat än vad vi har haft. Två- tre- eller fyratusen. Så det är klart. Man kommer nog inte att kunna höra varandra. Om det är svårt att höra varandra när det är femtusen så kommer det nog vara svårt vid tjugo. Men vi får se.

Tar du en plats direkt, eller hur tänker du?

– Det är allt som jag kommer att sträva för. Jag vill ju spela. Utvecklas och spela fotboll. Jag är fotbollsspelare, så jag vill ju inte vara på någon bänk. Det är klart att det kommer vara tuff konkurrens. Alla som har varit där, alla som har spelat i allsvenskan i massvis med år. Det kommer att bli tufft.

Vad kommer du att sakna här?

– Laget, utan tvekan. Dalkurd, på sitt sätt.

Vad tänker du på då?

– Alltså... man måste vara där för att känna det. Atmosfären som vi har i omklädningsrummet, som vi har med laget. Gemenskapen. Nu när vi har suttit här har jag redan sett kanske åtta personer i laget som hänger med varandra.

Kommer du sakna Borlänge något?

– (skratt) Jag vet inte. Njae, jag är inte hundra på om jag kommer att sakna Borlänge.

Vem är den Jesper Nyholm som lämnar?

– Det är nog en Jesper Nyholm med stort självförtroende, som fortfarande är Jesper Nyholm. Jag vet inte vad mer jag kan säga.

Jesper Nyholm på gott humör under ett pass på träningslägret i Spanien i våras.

Intervjutiden börjar lida mot sitt slut.

Jesper Nyholm måste snart stressa iväg. Lägenheten på Bullermyren, där han bott de senaste två åren, ska ut på marknaden och mäklaren som ska fotografera den är på väg.

En knapp månad återstår innan flytten till den nya lägenheten i Solna – ett par välriktade frisparkar från träningsanläggningen Karlberg – i slutet av november.

Sista matchen med gänget spelar han nu på lördag.

Mot Sirius, från hans hemstad Uppsala.

Cirklar sluts och kapitel avslutas. Nya historier och äventyr tar vid.

För Jesper Nyholm kommer matchen hursomhelst att bli speciell.

– Det är klart. Jag kommer fortfarande att gå in och gratulera Sirius till resan som de har gjort. Jag kommer självklart vilja att vi vinner här hemma mot Sirius också. Då är vi enda laget i Superettan som tar sex poäng mot dem. Det är fortfarande något stort. Och att vara obesegrade här hemma. Det är mycket som står på spel ändå. Folk säger att vi inte har något att spela för. Men det är bara i tabellen. Vi har jättemycket att spela för. Att inte ta få en kvalplats, men fortfarande stå starka. Det visar bara hur starkt Dalkurd är.

Hur har du upplevt snacket om en flytt till din hemstad, Uppsala?

– Det har varit lite till och från. Jag har inte brytt mig så mycket.

– (skratt) Ena dagen ska vi dit, andra dagen ska vi dit och tredje dagen ska vi ingenstans. Och sedan är det samma veva igen. Så jag vet inte. Jag har inte brytt mig och inte läst så mycket.

Hur hade Dalkurd gjort sig i Uppsala?

– Det hade inte varit samma sak, tror jag. Dalkurd här i Borlänge är något lite speciellt, med allt de gör utanför fotbollen. Jag ser inte att andra klubbar gör sånt utanför fotbollen. Jag ser ju Pasha och George (Moussally), spelare och ledare i klubben, som tar hand om barn, spelar fotboll och nattvandrar. Det är lite mer runt omkring här och Dalkurd är nog bra för Borlänge, tror jag.

Så du har inte gått och hoppats på en flytt hem, innan det blev klart med AIK?

– Nej, jag har inte tänkt på flytt alls utan bara koncentrerat mig på serien. Jag har velat ha den där allsvenska platsen så hårt, så jag har inte brytt mig.

Hur ser du på Dalkurds framtid?

– Ljust. Jag tror att de har en ganska ljus framtid.

Kommer du att få spela mot dem snart?

– Det hoppas jag faktiskt. Det skulle vara kul att ha dem i allsvenskan.

AIK–Dalkurd på Friends, hur låter det?

– Ja... det skulle vara jätteroligt faktiskt. Att träffa alla lagkamrater som jag har haft här. Och verkligen spela mot dem på riktigt. Det hade varit roligt.

En sista fråga behöver ställas.

Tänker du något på landslaget?

– Nej.

Jag har hört att vissa har spekulerat i att du kan komma att hamna där till sist.

– Ja. Då får det vara då (skratt). Jag kan inte säga så mycket mer. Jag är här och nu och fokuserad på det som jag gör nu. Om jag skulle komma dit... ja, då har jag väl gjort något bra. Det är inget mer med det.

Nej – det är väl inget mer med det.

Nu väntar nästa utmaning – allsvenskt spel i AIK.

Mer läsning