Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortfarande inte roligt - men sångnumren är bra

/

Annons

Det är långt ifrån fullsatt på Skinnarspels-premiären, men en medelstor skara har ändå sökt sig till Orrskogen för att se skådespelet om hur den ensamstående och barska Brus Britta mildras av kärleken och får sig en karl.

Rädslan för att bli gammelkulla på Glasgården driver Britta till att hålla ett prov: den karl som klarar hennes tre test (att lyfta en tunna, komponera en dikt och gissa svaret på en gåta) får gifta sig med henne.

De lyteskomiska friarna Lissmo Olle (liten och klen), Blomster Eskil (tjock och dum) och Storgårds Gustav (gängligt lång och med ett lustigt skratt) bommar en efter en på testen. Så äntrar Lustigs Per scenen, han som "kommer från ingenstans och är på väg till ingenstans", klarar testen och vinner Brittas hjärta. Men istället för att tacka ja till giftermål sätter han Brittas godhet på prov och tvingar henne igenom kärlekens kval.

En fin liten saga med tidlös sens moral om vikten av att vara snäll mot sina medmänniskor.

Tyvärr är grundhistorien, och några av sångerna, det enda som är tidlöst.

Genomgående känns det som att något saknas: en sammanhållande känsla som driver historien framåt och skapar verkligt engagemang. Vad får känslan att utebli?

Kanske är det replikerna: de landar sällan riktigt, saknar ofta timing och samspelet mellan aktörerna blir lätt platt. Kalle Moraeus och Meta Roos har båda problem att få replikerna att hitta rätt och låta riktigt naturliga.

Det är för många skådespelare på scenen samtidigt i vissa scener vilket gör att de för stunden mest aktiva rollerna försvinner i mängden.

Scenerna när folkdanslaget spelar upp och ensemblen dansar folkdans är antagligen där för att skapa midsommarkänsla, men gör att publiken stängs ute från det roliga.

Scen för scen rinner spelet på och energin och glöden saknas. Det bränner aldrig riktigt till. Och det är inte roligt. Två exempel på försök till oneliners:

"Ska inte du masa dig hem?" "Nej, jag kan inte masa mig, jag är inte mas utan närking".

"Han åkte härifrån med en vagn dragen av en apelkastad (dvs skimmelfärgad) häst." "Va, hade någon kastat äpplen på hästen?".

Och när Skinnarmäster Kalle Moraeus putslustiga sidekicks i skinnarlaget gör avsteg från sin vanliga á capella-sång för att rappa, med tumgrepp om sina hängslen och knätofsarna synkade i höga benlyft, är det bara pinsamt farsartat. Istället för att modernisera (vilket väl var tanken?) gör greppet att klyftan mellan modern teater och Skinnarspelet blir ännu mer tydlig.

Men visst finns det behållningar. Flera av sångnumren är riktigt bra och scenen när Lustigs Per möter lilla Lisbet har fin närvaro. Både Meta Roos och Jan Åström sjunger med stark röst och inlevelse. Tyvärr spelar Åström över i rollen som Ko-Pelle i andra akten, det är svamligt och återigen inte roligt. Han hade framförallt behövt bättre repliker.

Alla hade behövt bättre repliker.

Förutsättningarna för komik finns där naturligt i scenerna men slarvas ofta bort i odynamiska replikskiften och stökig koreografi. Synd.

Det är knappast sannolikt att Skinnarspelet i sin nuvarande form kan komma att locka en yngre publik i framtiden. Storyn om Britta som "behöver" en karl och sångtexter som "hjärtana darrar, ja då är det sommar i Dalarnas land" är byggda på gammelmodiga värderingar om kärnfamilj och fosterland. Det må så vara.

Men om spelet ska leva kvar behöver den trogna publiken underhållas mer. Sångnumren fungerar, flera är som sagt riktigt bra. Men Skinnarspelet, känt som det roligaste av Rune Lindströms tre dalaspel, river inte ner ett enda unisont gapskratt hos publiken under två akter. Det omdömet talar för sig självt.

Fakta: Teater Bygdespel

SKINNARSPELET

av Rune Lindström

Regi: Birgit Carlsten

Kapellmästare: Kjell Öhman

I rollerna: Meta Roos (Brus Britta), Jan Åström (Lustigs Per), Kalle Moraeus (Skinnarmäster), Emelie Stenius (Lisbet) m.fl.

Orrskogen, Malung 20/6

Mer läsning

Annons