Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Först nu kan man säga nationalscen

Leif Zern i DN är en av de teaterrecensenter jag helst läser, inte minst för att han för en ständigt pågående diskussion om teater som konstart i samhället. Jag gissar att också Zern lockades av kombinationen av den engelska nationalscenen, Shakespeares Kung Lear och Derek Jacobi.

Zern tog sig i förra veckan till Kulturhuset i Stockholm för att se utsändningen från London, samma som jag och 50 personer såg i Falun. Sedan satte han sig och skrev: "Den levande teatern bara finns där publiken och skådespelarna befinner sig på samma plats och i samma rum. Allt annat leder i opersonlig riktning. Live - vilken lögn! Jag har varit i framtiden och tycker inte om det jag såg där."

KRÖNIKA EGOCENTRISKT OM TEATERKONSTEN

Zern förklarar sin aversion mot digitalt utsänd teater med kvalitetssänkningen som produktionstekniken som sådan innebär för teaterkonsten: "det som var levande på scenen blev i stället dött och utslätat när kameran fångade den enes replik men inte den andres reaktion. Pauserna tömdes på innehåll."

Zern är här farligt nära att deklarera att filmad teater måste vara en sorts klipp-pingis mellan ansikten, och han försöker reservera sig mot hur han förstår att han rent allmänt kan komma att uppfattas. Han understryker att det är bra att publiken på landsorten inte "behöver gå längre än till närmaste bygdegård. Man måste vara en hjärtlös elitist för att inte bejaka den utvecklingen". Men, konstaterar han, problemet med kvalitetssänkningen är "ett annat och större".

Zern har helt rätt utifrån sina utgångspunkter. Dramaten är bättre på Dramaten. Alla som har varit där vet det. Men det är ett närmast ointressant perspektiv i Vansbro, och Stockholmscentreringen och det teaterinterna perspektivet visar att de närmast sörjande runt Dramaten inte förstått vad det innebär att vara en nationalscen.

Jag påstår att valet för invånarna i Vansbro inte står mellan en mer autentisk upplevelse på Dramaten eller en mindre autentisk på Vansbroteatern. För 99,9 procent av Vansbroborna står den mellan att se föreställningen på Vansbroteatern eller att inte se den alls.

Digital liveteknik innebär en revolution i kulturutbudet på små orter, där medborgarna via skattsedeln i decennier sett till att den publik som dominerar på Dramaten (den med gångavstånd till Nybroplan) fått se jättebra teater med det lögnaktiga epitetet "nationalscen".

Zerns irrelevanta perspektiv kan dessutom vara helt felaktigt. Som konstnärlig upplevelse föredrar jag absolut närheten till Elina Garancas ansiktsutryck i Metropolitans utsändning av Carmen till Falun, framför att sitta på 60 meters avstånd, på plats vid Lincoln Center, och se sångarna som myror i fjärran.

Jag har prövat båda sätten. I fallet Carmen var alltså Folkets hus bättre än Metropolitan.