Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Först lurade klubben upp kommunen på läktaren – nu får spelarna sommarlönen av A-kassan

/
  • Moraspelare kliver av isen. Sporten rapporterar i dag att klubben satt i system att anställa spelarna åtta månader om året, i stället för tidigare tolv. Träningsövningarna inför säsongen förväntas man göra på egen tid.

Inför valet 2002 bestämmer sig en rad profiler i näringsliv och idrott för att göra Centerpartiet till Moras största parti. Det blev succé. C ökar med 24 procentenheter (!) och går från fem till 15 mandat. M, FP och KD faller ihop på isen som efter en tackling mot huvudet och bärs ut på bår. Med en maktallians av tyskt snitt – och 27 av 41 mandat – tar C och S Mora i ett järngrepp. Största oppositionsparti harvar på tre mandat.

Annons

Bland dem som tar plats i fullmäktige, och senare i fritidsnämnden, är Jan Simons. I Mora är han dock mest känd som hockeyklubbsdirektör. Här, vid Siljans norra strand, är det Mora IK som gäller.

1,5 år senare håller Dalarna andan. Hockeysäsongen 2003/2004 glömmer man aldrig. Vid Siljans sydspets är människor i upplösningstillstånd. Leksands IF – landskapets historiska stormakt – har gått kräftgång i Elitserien och tvingats till playoff. Från andra hållet kommer Mora IK, som inte tagit ett skär i hockeyns finrum sedan 1975.

Sportsidorna vibrerar – båda lagen i playoff!Och Mora vinner mot Leksand. En gång. Och sedan en till.

Malmö Redhawks är dock i en klass för sig och säkrar enkelt sitt elitseriekontrakt. Medan flaggskeppet Leksand förliser i Siljan så seglar Mora vidare. Men i slutändan ska ödet ändå avgöras på fel sida av sjön. Mora är nära, men för avancemang måste Skellefteå AIK (mästare 2013 och 2014) förlora sin sista match. Den spelas i Leksand.

Siljansbygdens historia börjar med ett meteoritnedslag för 365 miljoner år sedan. Men den känsloexplosion som briserar med slutsignalen 10 april 2004 får rymdskrotet att blekna i betydelse. Leksand har vunnit – och ärkerivalen Mora går upp i Elitserien.

Att kalla det som följer "hockeyfeber" vore en underdrift. Nu är ingenting omöjligt i Mora. Och tur är det, för i september måste kommunens gamla islada från 1976 uppfylla Hockeyförbundets stenhårda arenakrav. Att spela i Leksand, knappt 6 mil söderut, det går ju inte.

Men, undrar vän av ordning, en kommun kan väl ändå inte trolla fram en arena? Alla som kommit i kontakt med lagen om offentlig upphandling vet att uppgiften är omöjlig. Det är den också.

Så en hel krona kostar det, 24 maj 2004, när Mora IK "köper” ishallen av kommunen. Ritningar och bygglov har då redan tagits fram i expressfart så ombyggnationen inleds omgående genom att ett gäng, enligt klubben "sjövilda", fans river den gamla sittbänksläktaren. Med köpet följer också 18 miljoner kronor i lån från kommunen och på 100 dagar, mitt under industrisemestern, förvandlas koja till slott.

Men det är dyrt att bygga ishall. Särskilt på löpande räkning. I mitten av januari vill ordföranden i det fastighetsbolag Mora IK bildat för arenabygget, Gunnar Englund, fortfarande inte spekulera i slutnotans storlek. Han konstaterar bara att 18 miljoner inte kommer att räcka, det ”hade inte gett mycket till arena”.

På kommunkontoret trillar fakturorna in. I ett särledes svagt ögonblick har man nämligen erbjudit sig att hantera byggets löpande betalningar. Men trots att pengarna är slut har leverantörerna fortsatt miljontals skäl att vara upprörda. Förtvivlat försöker Mora kommun få företagen att vända sig till Mora IK, som ju äger arenan. ”Sällan”, lyder svaret. ”Vi skulle aldrig leverera till en idrottsförening utan bankgaranti”, kommenterar en fordringsägare och Mora kommun tas till inkasso. ”Det fanns inte tid till anbudsförande”, förklarar Mora IK:s Gunnar Englund. Nu, i efterhand, ska klubben ”diskutera priset” med leverantörerna.

Ett år efter avancemanget, i mars 2005, vill Mora IK ha borgen för ytterligare 14 miljoner kronor. Hallbygget har kostat klubben 35 miljoner.

Nu börjar det faktiskt mullra i Mora. Särskilt upprörd är man över att kommunen – utöver ordinarie bidrag samt biljett- och reklamköp – inrättat ett nytt specialstöd för Mora IK. 500000 kronor om året för att man är en "mötesplats" och gör reklam för orten. Men, invänder kritiska röster, Mora är väl mer än hockey? Ta skidåkning exempelvis (kanske har ni hört talas om Vasaloppet?).

Inte blir det bättre när DT avslöjar att kommunens lån om 18 miljoner kronor skett helt utan säkerhet. Pantbrev var onödigt, menar politikerna.

Men om fastighetsbolaget och Mora IK gått i konkurs då? Ja, då hade pengarna gjort lika stor nytta i Siljan. Andra fordringsägare har bättre anspråk.

Gunnar Englund försöker återigen gjuta oljor på vågorna: "Mora IK är en vinstmaskin. Jag vill inte föregripa bokslutet som inte är satt ännu, men det handlar om flera miljoner kronor i överskott. Fastighetsbolaget är inte på obestånd."

Kommunen lånar klubben ytterligare fem miljoner, Mora IK har ju trots allt hängt kvar i Elitserien.

Nu följer några glada år. Leksand är uppe och vänder i Elitserien och det spelas härliga daladerbyn. Men så våren 2008 bryts förtrollningen när Mora IK ramlar åter ner i Hockeyallsvenskan. Dalarnas idrottsentusiaster är en luttrad skara – man är vana vid att rimma på "återtåg" (det är inte lätt...).

Men inget hjälper och Mora IK erfar åter att det är svalt i idrottens förmak. Inte minst är det fattigare, 35-40 miljoner per år.

I början av 2012 tillträder Peter Hermodsson som ny klubbdirektör. Snabbt har han ritningar för en ny arena med beräknad kostnad om 175 miljoner kronor. Han förklarar i tidningen:

– Dagens arena är en katastrof. Det ska inte behöva ta 17 minuter för att få en korv.

Hermodsson lovar "jaga politikerna dygnet runt för att få (den nya) arenan till stånd". Då är klubben fortfarande skyldig kommunen 20 miljoner kronor från ombyggnationen 2004 och nödlånet 2005.

Efter upprörda känslor tvingas Hermodsson att backa något, katastrof är ett starkt ord.

I januari 2013 faller allt. Arenabolaget behöver akut låna fem miljoner kronor för att undvika konkurs. Hermodsson, som uppenbarligen var något på spåren när han kallade den "katastrof", förklarar att arenan håller på att dra Mora IK i djupet. Han menar att därtill att det är omöjligt att få sponsorerna att göra en större insats:

– Vi kan inte begära att företagen ska slänga pengar i ett stort svart hål.

Vem vill då det, kan man ju undra? Jo, Mora kommun, som i en blixtutredning kommer fram till att enda lösningen är en "hjälpaktion" (ja, den kallas just så) där kommunen köper arenan. MIK-basen Hermodsson har bilden klar för sig:

– Kommunen får problemet i knäna ändå, även om de skulle säga nej. De måste ju ha en ishall.

Som alltid när det kommer till avtal mellan en idrottsklubb och en kommun ska skattkollektivet pungslås. Och det rejält. Beslutsunderlaget från april 2013 är tragikomisk läsning.

För arenan som kommunen sålde för en krona – och som Mora IK huvudsakligen byggt om med kommunens pengar – ska man nu betala 12 miljoner kronor. Med följer årligt underhåll om närmare 7 miljoner och därtill måste kommunen riva upp investeringsbudgeten och anslå drygt 14 miljoner för de mest akuta åtgärderna. Hallen både möglar och ruttnar. Kommunen måste också skriva av fodringarna på hockeyklubben med 18 miljoner. Mora IK, som ensamt äger det insolventa fastighetsbolaget och arenan, ska gå hem med de fyra miljoner man akut lånat bolaget.

Visst låter det som en toppenaffär för skattebetalarna?

Allt detta är historia. Varken klubben eller kommunen vill tänka på här i dag.

Den som säger att idrottsrörelsen inte bidrar till samhällsutveckling har fel. I den ädla konsten att få någon annan att betala ligger man alltid i framkant.

Sporten rapporterar i dag om Mora IK:s senaste idé. Nu anställer man bara morapojkarna åtta månader om året, i stället för tolv.

Det är jättesmart.

Då kan spelarna gå på A-kassa under sommaren.

Annons