Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Före detta fosterhemsbarn: "Pinsam kovändning"

I onsdags gjorde regeringen en helvändning i frågan om de vanvårdade fosterhemsbarnen och beslutade att de trots allt ska få ekonomisk ersättning.
Mika Savolainen, en av de drabbade, är inte imponerad över agerandet.
– Det är bara pinsamt – ena sekunden blir det inget och sen står de i grupp och ler och säger att "det här fixar vi"
Det här är hans berättelse.

För några veckor sedan beslutade regeringen att de så kallade fosterhems- eller barnhemsbarnen inte ska få någon ekonomisk ersättning utan att de får nöja sig med en upprättelseceremoni. Men efter högljudda protester från allmänhet och opposition, gjorde de i onsdags en u-sväng. Nu ska de vanvårdade fosterbarnen få en ersättning på 250 000 kronor var. När pengarna betalas ut är inte klart, men de drabbade ska också få ett erkännande och en ursäkt.

39-årige Mika Savolainen i Vika hör till de berörda personerna. Han kommer från västra Sverige, där han tillsammans med syskonen placerades i fosterhem som fyraåring, på grund av problematik hos de biologiska föräldrarna. Han berättar att han utsattes för olika former av psykisk och fysisk misshandel under sin uppväxt.

– Fram tills nu har jag varit mycket avvaktande även om jag följt debatten. Man stänger locket härinne (han pekar på sitt bröst) då det blir för jobbigt mentalt. Det är ren förträngning.

Han minns att han var helt oförberedd på att han skulle tas från sina föräldrar.

– Vi var glada barn som lekte mycket och tog hand om varandra. Jag förstod inte att jag inte kunde vara kvar hos mamma, de bara hämtade oss en kväll.

Efter ett års vistelse på barnhem flyttades de till ett fosterhem. Mika Savolainen berättar att det bara gick några dagar innan det "small till" första gången och misshandeln började. Dessutom förstörde eller gömde fosterföräldrarna alla hans tidigare ägodelar och brev som pappan skickade genom åren. Mika Savolainen beskriver det som hände under hans uppväxt som fysiskt och psykiskt våld. Han säger att de vid upprepade tillfällen blev väckta mitt i natten av fostermamman för att städa eller göra läxor; hon hällde till exempel ut saker på golvet och sa åt dem att städa upp. Dessutom förstörde hon födelsedagspresenter från den biologiska modern.

Allt sköttes dock "bakom stängda dörrar och neddragna persienner" och Mika Savolainen lärde sig att vara tyst och inte berätta om vad som hände hemma, då han var rädd för vad fosterföräldrarna skulle göra om de fick veta. Det var inte förrän i tonåren som han började bryta sig loss. Efter ett konfirmationsläger i England rymde han för första gången.

– Då hade jag insett att min värld inte var som andra ungdomars, jag fick se hur andra levde. Så jag bestämde mig för att sticka.

Efter att ha rymt ett antal gånger från fosterhemmet gav han sig av därifrån för gott och levde en tid kringflackande i Europa. Han återvände till Sverige när en vaktmästare från hans gamla fotbollsklubb ringde upp honom. Denne lyckades sedan ordna så att Mika Savolainen fick bli inneboende hos en annan person i klubben, ett stöd som tycks ha gjort stort intryck hos honom. Han poängterar att han såg besöken från de sociala myndigheterna som en formalitet "som gick fort bara man var tyst och sa ja". Men sedan han kom tillbaka till Sverige har hans liv så småningom ordnat upp sig. Han tycks leva ett vanligt Svensson-liv i Vika, är engagerad i föreningslivet och har funderingar på att ge sig in i politiken. Många av de, ofta fragmenterade, minnena från barndomen har han förträngt, men sedan vanvårds- och upprättelseutredningarna aktualiserades har mycket kommit upp igen.

– När de började riva i det för några år sedan så undrade jag vart jag skulle vända mig. Jag har inget som kan styrka min berättelse. Men sen har jag legat på, jag ska också få nå'n jävla upprättelse!

Mika Savolainen har ofta tänkt att han själv skulle vilja starta ett barnhem eller stiftelse för andra i hans situation.

– Om jag får del av den ekonomiska ersättningen kan det vara en början till det. Ena sekunden känns pengar helt oviktigt, men då skulle jag kunna ge andra barn en chans att får det som de inte kan få i de här familjerna. Och även om man inte har dokument och kan få ersättning så önskar jag att fler berättade om vad de varit med om.

Den senaste tidens politiska velande är han inte särskilt imponerad över.

– De politiker som har kovänt, det är bara pinsamt. Ena sekunden blir det inget och sen står de i grupp och ler och säger att "det här fixar vi". Men de som stått för det hela vägen har all heder.

Mika Savolainen har en hel del tankar på vad man kan göra för att förhindra upprepning, till exempel ge mer resurser till tillsynsmän, att man gör en mer grundlig utredning innan barnen placeras och förlänger preskriptionstiden för liknande brott mot barn. Han tycker även att kommunerna ska gå ut med ursäkter och besöka de som varit placerade inom deras region för att skaffa sig en bild av vad de kan göra och om de missat något, och gärna upprätta något slags center för de drabbade.

– För jag är ju knappast ensam om det här. Och ursäkten ska komma från de kommuner som var ansvariga för barnen. Jag förväntar mig inte att Falu kommun ska be mig om ursäkt för något som hände i en annan kommun.

Den planerade ceremonin tycker han är en viktig bit.

– För även om de inte får pengar så får de som blivit misstrodda i alla år ändå någon slags upprättelse. Jag tror att människor behöver ett avslut. Såren läks inte, men det är någon form av mental upprättelse.