Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Folkpartiet byter namn men vill inte ha åsikter

Tyck ingenting. Tyck ingenting. Tyck för allt i världen ingenting.

Annons

Så löd budskapet från Folkpartiledningen till partiets ombud i de två tuffaste frågorna på helgens landsmöte: uppehållstillstånd och pappamånad. I stället för att ta debatten med de egna, gjorde ledningen allt för att slippa den. Och vann överlägset.

I fallet pappamånad ville partistyrelsen att frågan ska vänta tills en arbetsgrupp är färdig om flera år. Men den starka partifalang som vill ha fler pappamånader kämpade på, som vid varje landsmöte sedan decennier.

Ovanligt nog fanns den här gången ett utskottsförslag om en kompromiss. Sett till vad båda sidor faktiskt sade var målet med vad de ville, skulle kompromissen ha varit ovanligt lyckad.

Men partistyrelsen var säker på att vinna, och poängterade att den inte var ett dugg intresserad av att kompromissa. I debatten blev utskottets förslag helt ignorerat – av båda sidor.

Mycket mer orolig var partistyrelsen i den ytterst brännande frågan om uppehållstillstånd. Här har partiet plötsligt bytt linje jämfört med vad det hävdat med emfas i många decennier. Så sent som på förra landsmötet skulle ingen ha drömt om att byta fot i den frågan.

Nu tog ledningen till storsläggan. Partistyrelse och riksdagsledamöter översvämmade talarstolen, och förklarade att det var absolut, absolut nödvändigt att partiet inte tycker någonting som helst om permanenta uppehållstillstånd.

Argumenten handlade sällan om uppehållstillstånd i sig. I stället lät det så här: Om Folkpartiet nu antar en åsikt i frågan, efter att ha ingått i migrationsöverenskommelsen, så innebär det att 1: partiet sviker överenskommelsen, och 2: andra partier blir skeptiska till att göra överenskommelser med FP i framtiden.

Båda påståendena är absurda. På vilken planet fungerar det så att den som helst hade velat något annat anses svika ingångna överenskommelser och utestängs från nya?

Centern vill ha permanenta uppehållstillstånd. Det vill de fortfarande. Moderaterna vill tvärtom ha fler tillfälliga än nu. Det vill de fortfarande. I migrationsöverenskommelsen – som dessutom är tidsbegränsad – har båda partier valt att ge och ta. Och båda kan tänka sig nya uppgörelser. Då kommer de att strida för sin linje men gå med på kompromisser. Det kommer övriga partier också.

Socialdemokraterna vill egentligen ha republik. Men de var med i Torekovsöverenskommelsen 1971 om grundlagen, och har varit lojala mot den i snart ett halvsekel.

Vi kan jämföra med löneförhandling. Arbetstagaren vill ha ett större lönelyft. Arbetsgivaren vill ge så lite som möjligt. Båda vet att ingen helt kan få sin önskan fram. Att vilja något är inget hinder mot ett avtal – snarare en förutsättning.

Så sent som i fredags bevisade folkpartisterna att inte ens de själva tror på att egna åsikter förhindrar uppgörelser. Landsmötet antog principer för en ny radikal skattereform som man vill införa tillsammans med flera andra partier. Då sade ledningen inte ett smack om att så här kan vi inte tycka nu för då vill andra inte förhandla med oss.

Nej, argumentet är lågt. Naturligtvis kommer FP-förhandlarna att tycka saker om uppehållstillstånd. Ledningen ville bara inte riskera att landsmötet skulle påverka vad. Tillfälliga uppehållstillstånd har många kritiker i Folkpartiet.

Eller Liberalerna, som de kallar sig numera. I namnfrågan var partiledningen så bombsäker på att få sin vilja igenom att man redan hade skaffat trycksaker, t-shirts, karameller och en ny hemsida med det nya namnet. Långt före landsmötet.