Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fira den lista som firas bör

Annons

Det har varit ett förfärligt ståhej på sistone kring Svensktoppens 50-årsjubileum. Märkligt.

Tittar man närmare på innehållet började det med att textförfattare översatte engelska och amerikanska hits till svenska för våra schlagersångare. Det räckte. Vips och grattis, så var de inröstade på Svensktoppen. Därmed inget ont sagt om Gunnar Wiklund som gjorde det bra tack vare sin personliga och sköna röst. Under avdelningen undantag placerar jag också Anna-Lena Löfgren vars gränsfall till pekoral, Lyckliga gatan, fortfarande får det att kännas i hjärtat.

Men resten, för att generalisera aldrig så litet, för mig är det en gåta hur och varför allt har kunnat hållas vid liv ända upp till 50-årsstrecket, därtill, på senare år, med hjälp av en lång rad låtar från musikaler, den hopplösa kompromissen av musik och teater.

Nej, det som verkligen borde firas är originallistan, Tio i topp. Den 14 oktober 1961, alltså i lördags för 51 år sedan, sändes för första gången det program som blev en plattform för en hel tonårsgeneration.

Programmet kom helt rätt i tiden. Vi var en förskräcklig massa ungdomar som skulle ta våra första steg mot den tråkigt välkammade vuxenvärlden omkring oss. Transportsträckan dit utgjordes av tonårsperioden med överdriven artighet mot överheten inklusive föräldrarna, slips, vattenkammat hår, finklänning och högklackade skor. Vi förväntades enligt traditionen vara som små kopior av de vuxna, bli unga gubbar och gummor.

Något helt annat väntade. På sextiotalet skulle tonåringarna för första gången våga höja rösterna och gå sin egen väg. En viktig del i den nya identiteten var musiken och Tio i topp blev ledstjärnan.

Den allra första listan är intressant ur flera aspekter. Den toppas av I'm gonna knock on your door med Eddie Hodges, en engelsk titel som senare blev Min lägenhet den vill jag ha igen i Lill-Babs version. Hon fanns ändå med på premiärlistan med En tuff brud i lyxförpackning, skriven av svenskduon Paddock/Brehm. Det hemvävda fanns alltså med, men också en föraning om vad som komma skulle genom Rick Nelsons snälla, men ändå mer vibrerande Hallo Mary Lou.

Snällpopen fortsatte något år, men efter hand blev gitarrerna vassare. Beatles (apropå jubileum) och Rolling Stones visade vägen för musiken och tonåringarna. Svensktoppen fick allt färre låtar att kopiera, men lyckades ändå – till skillnad mot originallistan Tio i topp – överleva och även uppleva 50-årsdagen.

Så okej då, för att låna en annan programtitel från förr: Det ska vi fira. Åtminstone lite.