Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Finesslöst gnäll samlat i bok

Annons

Tjurigt, surt, gallsprängt. Avsaknaden av humor och finess i Björn Gustavssons korta texter för Dala-Demokraten är total, anser Expressens Andreas Nordström.

Du kanske inte ens har lagt märke till det. Men på de flesta svenska kultursidor finns det en remsa med kortare texter. Stick - så brukar de kallas.

Det är en märklig subgenre inom journalistiken. Från ett läsarperspektiv är det inte alldeles lätt att begripa vad sticken gör för nytta.

De är sällan lika genomarbetade som ledarsidornas material, ändå är de nonchalant tvärsäkra. Dessutom är tilltalet lite klurigt, på ett gammalmodigt vis.

Likt en belåten flanör i Madicken strösslar skribenten snusförnuftigheter kring sig, samtidigt som han rätar till monokeln och skruvar upp fickuret.

När formen fungerar som bäst kan den emellertid vara läsvärd. Sverker Lenas på Dagens Nyheter behärskar det lilla formatet med ett ursinnigt patos. Och när Göran Greider ömsint betraktar den allra vardagligaste vardagen uppstår poesi.

De anonyma sticken på Greiders egna kultursidor i Dala-Demokraten, de som samlas under vinjetten Kulturhyllan och är skrivna i tillkrånglad vi-form; de är däremot inget vidare.

Nu har Rättviksbon Björn Gustavsson fattat det olyckliga beslutet att samla tre år av texter som han skrivit för nyss nämnda hylla i en bok. Det blir därmed ännu tydligare hur bedrövliga de är.

När hans betraktelser dök upp i tidningen kunde man åtminstone gömma dem under kaffekoppen.

Gustavssons prosa är det inget fel på, den är oftast rak och effektiv. Nej, det är tankegodset som är problemet.

Gustavsson är sur på allting. Ingenting är roligt. Livet är ett skavsår. Han är så gallsprängd att han får Sven Stolpe att framstå som Thore Skogman.

I vanliga fall är det här egenskaper som utmärker många goda skribenter, som AA Gill. Men Gustavssons inlägg är så befriade från ideologisk grace och humor att allt som återstår är en förbittrad farbror som hytter med näven.

Gustavssons tjurigheter skulle kunna fungera som ett revyinslag om 70-talets raggsockevänster när den var som allra mest rödvinsmosig. Så hjälplöst daterade är de.

Gustavsson är sur på alla som tjänar pengar, på kungen, på USA, på internet, på folk som tränar på gym, på bilar och på Classic Car Week. Ja, hjälp vad sur han är på det folkkära jippot hemma i Rättvik.

Fascinerande nog verkar han vara lite förtjust i Björn Skifs. Men det har säkert hunnit gått över efter bokens tryckning.

Mest av allt är han jättearg på Dagens Nyheter. Fick Gustavsson som han ville skulle han välta hela tidningshuset i Marieberg, jaga de onda 08-liberalerna till skogs med en tvärflöjt från Tältprojektet och bygga ett kravodlat hantverksmuseum på platsen, med väggar av Leksandsknäcke och knätofs i taket.

Jo, för mitt i gnälligheten är Björn Gustavsson dessutom förblindad av dalapatriotism. När en tv-recensent på, ja just det, Dagens Nyheter påpekar att SVT:s Vasalopps-sändningar är en trist historia blir Gustavsson så ursinnig att man undrar om han grät när han skrev.

Det är nästan rörande. Till och med Mora-Nisse skulle nog erkänna att en dag framför Vasaloppet i tv är ungefär lika underhållande som att sitta i telefonkö.

Nåväl. Det bekymmersamma här är att somligt av det som Gustavsson beklagar sig över är angelägenheter. Gustavsson brinner för miljön. Det är fint. Men hans gnällande banaliserar hela miljöfrågan.

Jag räknar mig också som miljömedveten, men när jag läser Gustavsson vill jag galoppera ut på stan och köpa en urandriven Cadillac.

ANDREAS NORDSTRÖM

Björn Gustavsson ingår i Dala-Demokratens kulturredaktion. Texterna recenseras därför av Andreas Nordström, frilansskribent som regelbundet medverkar i bl a Expressen. Andreas är bördig från Hedemora och just nu bosatt i Falun.