Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finanskrisen genom kameralinsen

För fem år sedan, 11:e september 2008, föll investmentbanken Lehman Brothers. Det utlöste den största finanskrisen sedan börskraschen 1929, men också en ny filmgenre.

Annons

I den utmärkta dokumentären Inside Job, som skildrar vägen fram till- och följderna av finanskraschen 2008, berättar Charles Morris om en vän som på sjuttiotalet handlade med obligationer på investmentbanken Merill Lynch. På kvällarna tvingades den här kompisen jobba extra som tågkonduktör, mäklarlönen räckte inte för att försörja familjen. Tio år senare hade vinden vänt, han tjänade miljontals dollar, fick större ego och såg sig snart som hypersmart.

Scenen skulle kunna stå som exempel på effekterna av finansmarknadens avreglering på 1980-talet. Som av en händelse var det också då både USA och stora delar av västvärlden, inklusive Sverige, fick en fastighetsbubbla. Men läxan glömdes, vid millenniumskiftet talades om Den Nya Ekonomin där lågkonjunkturer inte längre fanns. Några år senare hade tyglarna om finansbranschen släppts ytterligare. I en värld där få längre begrep vad deras fonder egentligen innehöll brakade alltihop samman i en krasch som fick även de högmodigas knän att darra.

De fem år som gått sedan dess har inte bara visat sig innebära global depression utan också en ny filmgenre. På ett helt annat sätt än inom litteraturen har finanskraschen skildrats både i dokumentärer och spelfilmer. De ytterst pålästa Inside Job och Too Big to Fail låter oss ana en orsakskedja där fondförvaltare, banker, försäkringsbolag, ekonomiska forskare, lobbyister och politiker tjänade pengar på bubblan. Med så många starka intressenter var det knappast förvånande att den fick fortsätta att blåsas upp. 

Filmerna försöker sällan ge någon heltäckande bild, särskilt inte de bättre som kryper tätt inpå fakta, detaljer och psykologi. Framförallt för filmerna oss närmare människorna som arbetade i krisens explosionskärna. Den indignation som ofta märks hos regissörer och dokumentärfilmare skapar ibland nerv, andra gånger slår den över i moralism som må vara förståelig men tämligen trist att lyssna på. Det svenska försöket i genren, Stefan Jarls Godheten, innehåller visserligen intressanta intervjuer med forskare och skribenter men präglas av en svartvit hållning där De Rika är Onda medan vi vanliga är av en annan och bättre sort. Det växer ut en svans i baken på de giriga, konstaterar Thommy Berggren. 

I Margin Call är karaktärerna rika men inte klichéartade psykopater. Visserligen är de ofta praktexempel på de kicksökande, tävlingsinriktade A-personligheter som beskrivs av psykoterapeuten Jonathan Alpert i Inside Job. Men framförallt är de människor som försöker klara sig i en stenhård värld där umgänget med arbetskamrater är en del av en finansiell kultur där det gäller att spela sina kort med fingerfärdighet och sylvassa armbågar för att hålla sig på vinnarsidan. Andra sidan utgörs nämligen av förlorare som snabbt blir både kapital- och arbetslösa.

Girigheten och egoismen skildras som effekter av rädsla och utsatthet i en konkurrenssituation, snarare än som centrala karaktärsdefekter. Personerna är fåfänga men ändå medvetna om att det gravitationsförnekande system där de verkar är sjukt.

Att det är klokt att inte slå upp några mentala taggtrådsstängsel mellan vanligt folk och rika framgår direkt i Margin Call, mer indirekt i Wall Street filmerna. När Gordon Gekko i den senare filmen släpps från sitt fängelsestraff kommer han ut till en värld som anammat hans forna världsbild. Mobiltelefonen har gått från yuppiesymbol till var mans egendom. Lyxigt inredda lägenheter och dyra bilar är vardagsmat. Yuppiens attribut har svalts i glupska tuggor, inte bara av överklassen, utan framförallt av en bred och statusängslig medelklass.

Materialismen har vuxit till ideal. Girighet, frosseri, avundsjuka och högmod framstår inte längre som bibliska dödssynder utan som mänskliga grunddrag i en tillvaro fixerad vid status. I en sådan värld ska vi inte lura oss till att tro att faran för kommande bubblor är över. En god vana vore att se åtminstone någon av filmerna om finanskrisen varje år. De påminner oss om att vi måste vara vaksamma på vad som händer ute i världen, och inom oss själva.

Annons