Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fest som definierar en stad

Annons

I en rad artiklar har Dalarnes Tidningar först avslöjat och därefter skildrat rockfestivalen Peace & Loves ekonomiska kris. Med en pedagogisk skärpa genomlyser texterna allvaret i situationen. Utan hjälp förblöder verksamheten, vilket förstås är svårbegripligt då det handlar om Sveriges utan jämförelse största rockfestival.

Men det mest fascinerande är ändå kommentarerna som artiklarna genererar på nätet. Att läsa dem är som att gå in i en vägg av pessimism. Nu brukar väl inte kommentarsfält vara några soliga diskussionsklubbar där de konstruktiva samtalen stiger mot himlens höjd. Men de här kommentarerna gör mig ledsen, inte arg, utan just ledsen.

Flera läsare påpekar att de 200 fordringsägarna inte borde bjussa på någon rabatt, vilket festivalledningen hoppas på. Det köper jag. Det är ett rimligt resonemang. Men alla dessa surpuppor som sitter och gnuggar händerna av förbittrad förtjusning och uttryckligen hoppas att festivalen ska gå i konkurs. Det är så man blir mörkrädd. Några inlägg genomsyras av ett sådat ursinne att man skulle kunna tro att Peace & Love är ett årligen återkommande evenemang där man klubbar rullstolsbundna kattungar på Borlänges gator. En rockfestival verkar nämligen vara det värsta de här människorna kan föreställa sig. Det är värre än digerdöden. Det är ett massförstörelsevapen. Kastar man en rockfestival på ett litet land så utplånas det.

Så kommer jag att tänka på min uppväxt i Hedemora och på vår lokala rockfestival Dala-Rock. Den var också hatad. När jag var utsänd att bevaka evenemanget för Södra Dalarnes Tidning tog jag en, om jag får säga det själv, konstnärlig bild på en besökare som däckat på fyllan. Men en erfaren och lågmält cynisk medarbetare på redaktionen skakade på huvudet och ratade bilden. Han förklarade att den bara skulle underblåsa det där hatet. Samma sorts hat som en gång i tiden, åtminstone enligt min kollega, blev den lokala motorcykeltävlingen TT-loppets undergång på 50-talet. Sedan tittade kollegan mig djupt i ögonen och förklarade att det vore en olycka. För små städer behöver stora folkfester. De får vardagen att lyfta en smula från marken och de berusar invånarna med ett lika vackert som konstruktivt storhetsvansinne. En känsla av att allt är möjligt.

Jag minns tydligt hur förundrad jag var när SVT:s Aktuellt gjorde ett inslag om Dala-Rock. Det var som science fiction. Jag kunde knappt andas. Mitt älskade Dala-Rock. I tv. Plötsligt dök en kompis upp i bild. Full, skitig och svettig var han. I bar överkropp. Men hans ansikte strålade av lycka. Med en märkligt samlad röst förklarade han för kameran att Dala-Rock var den enda anledningen att han bodde kvar i Hedemora.

Året därpå lades festivalen ner. Strax därefter flyttade min kompis.