Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fartfyllt, smart och underhållande

Legally Blonde är både kul och fartfylld, med ett smart, välskrivet manus och med en huvudrollsinnehavare som verkligen glänser.

Legally Blonde hör inte till standardmusikalerna och hade urpremiär så sent som 2007 i USA. Den bygger på boken med samma namn och är kanske mest känd som film (2001) med Reese Witherspoon i huvudrollen.

I Lindberghallen är det Emma Nordin som gör hennes roll - och vilken prestation sedan. Hon sjunger och agerar i nästan varje scen och har både tajming, komisk talang och en grym sångröst. Hon tar hela scenen i besittning med sin utstrålning och pondus. Birollerna (både människor och hundar) gör också mycket för helheten, inte minst skönhetssalongens Paulette Buonofonté (Rees Ullis Erkers), och nivån på sångprestationerna i ensemblen är genomgående hög. Möjligen var det lite svårt att höra texten ibland, men det var inga problem att hänga med i handlingen.

Manus följer i stort sett mallen för en romantisk komedi, men Legally Blonde (både filmen och musikalen) är så välskriven och smart att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Den utspelar sig på det amerikanska elituniversitetet Harvard, dit Elle Woods (Nordin) blir antagen. Egentligen vill hon bara dit för att hennes före detta kille ska gå där, men gradvis blir hon varse att juridik kanske är något att ägna sig åt på allvar. På grund av sitt blonda hår och sin förkärlek till rosa kläder och shopping möter hon en hel del fördomar hos både studenter och lärare, men naturligtvis får hon sin revansch både på det yrkesmässiga- som känslomässiga planet.

Musiken är egentligen inte särskilt slående när det gäller enskilda nummer, men den bär fram historien och helheten på ett bra sätt och bjuder stundtals på ganska avancerade arrangemang. Orkestern, under ledning av Jan Sjönneby, spelar oklanderligt.

Det är kul att de vågar satsa på något annat än den klassiska repertoaren –och resultatet visar att det lönade sig. Publikens stående ovationer var välförtjänta.