Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aspebodabor hjälper barn i Gambia - här är deras resebrev

/

Aspeboda foundation for children hjälper barn och familjer i Gambia. De samlar in pengar på olika sätt, pantar burkar, arrangerar konserter med mera. Nyligen besökte de Gambia. Här är deras resebrev:

Annons

"Efter en lång flygresa och en natt på African Village Hotell startade vårt arbete med att inköpa symaskiner. Vi begav oss till en libanes som sålde trampsymaskiner. Vi lyckades få pruta så att vi fick tre symaskiner för 4000 kronor, vackra kinatillverkade maskiner med träbord till.

En större minibuss kom sedan för att hämta oss, sju stycken från Sverige, två flickor från Tyskland och tre gambianska medarbetare. Med mycket möda lastades allt på taket, symaskiner, väskor med kläder och leksaker, garn och sygrejer. Färden gick mot Serrekonda och marknaden där vi skulle inhandla ris, lök, olja och kryddor till kvinnorna i byn som skulle laga mat till oss. Moskitnät och sovmadrasser inköptes också, och 20 liter vatten. Vägen till byn var inte vad vi menar med en väg. Den bestod av röd sand och enorma håligheter. Efter halva vägen, mitt i ingenstans och becksvarta natten gick bussen sönder, vilket gjorde att vi fick invänta en annan buss. All packning, symaskiner, mat, madrasser och väskor fick lastas om. Det gjorde att resan till Manduar tog 9 timmar istället för fyra.

När vi kom fram till byn var klockan 1 på natten, och de stackars kvinnorna hade väntat på oss sedan tidig kväll. De mötte oss med dans och sång där vi hyllades med namn, en lägereld brann, och vi fick följa dem i dansen mot det hus där vi skulle bo. Maten de lagat bestod av ris och kött, och innan vi ätit och brett ut madrasser hade klockan blivit 4. På morgonen fick vi alla testa hur det är att göra sina behov i ett kaffefat-stort hål i backen, inte jättekul men nöden hade ingen lag och alla fixade detta. Vi skulle sedan efter att ätit en bit bröd till frukost bege oss till det stora välkomstmötet i byn. Där var byns överhuvud Alkalo och hans undersåtar, och resten av byn samlade. Nfamara, vår samordnare på plats talade om vårt arbete för byfolket. Jag berättade om alla er som bidragit till att detta går att genomföra, och att vi skulle alla hjälpas åt att göra vad vi kan. Men också att vi som främlingar har mycket att lära av byns invånare.

Enligt den lista på de fattigaste barnen, 50 stycken, skulle sedan kläder och leksaker delas ut. De kallades fram en och en, vi fick ge var och en vad som vi ansåg passade bäst. Det var jobbigt och mycket svårt, då många barn och kvinnor stod och tittade på, och inte alls fick del av gåvorna. Men Nfamara menade att de var medvetna om detta och att vi strikt måste följa den lista som fanns för att inte skapa svårigheter i byn. Det dansades och sjöngs av glädje och allt var mycket högtidligt. Därefter gick vi till byns klassrum i skolan för att arbeta med de 15 kvinnor som utsetts till arbetsgrupp. Vi instruerade dem i stickning, och virkning. De var så flitiga och arbetade verkligen hårt för att lära sig. Endast paus för mat och amning gjordes. Två män från byn ägnade sig åt att skruva ihop symaskinerna. På kvällen var det stort lägerbål med dans och sång, och musik från trummor. Det var stämningsfullt. Dagen efter fortsatte vi arbetet med kvinnorna, några av oss besökte skolan och umgicks med byns barn. Det var intensivt arbete och de ville fortsätta stickningen långt inpå kvällen.

I vårt uppdrag ingick också att inviga platsen för förskolan, Alkalo hedrade oss än en gång med sin närvaro. Byns hemmavarande män bad en timme för vårt arbete. Kvinnorna slog bort det torra gräset så att vi skulle kunna mäta ut skolan, och plantera träd. Eftersom det inte fanns tillgång till vatten beslutade vi att endast plantera 25 träd nu. Kvinnorna måste bära vattnet en kilometer, för att bevattna dessa. Vi planterade mangoträd, vilket enligt trädgårdsmästaren var det bästa att plantera under torrtiden. Vattnet i byn tillhandahålles av en dåligt fungerande pump mitt i byn, och en pump vid skolan. Detta innebär att vatten är det som måste åtgärdas allra först. Dels för att det skall växa och de kan få tillskott till mat och försörjning, och för att förskolan ska få tillgång till vatten. Vårt uppdrag är att skapa inkomstgenererande sysselsättningar i byn. Där är odling viktig, likaså kvinnogruppens syprojekt. De kan genom att sälja sydda bindor, 3 stycken ger 1 krona i förtjänst, skapa en god inkomstmöjlighet. En man vid namn Nuha är ledare för detta arbete med kvinnorna, och vi håller kontakt med varandra varannan vecka för att se hu det går. Då de visar ett resultat kommer vi att tillhandahålla mera pengar till materiel. Kvinnorna arbetar mycket hårt med att bära ved, hugga ved, bära vatten och ta hand om barnen. De flesta män är på arbete i någon stad, så byn sköts i huvudsak av kvinnorna. De hade såriga fötter, belastningsskador, artroser, åderbråck och mycket ont i sina kroppar. Förbandsmateriel fanns inte att tillgå, dock en klinik som besöktes två gånger i veckan av en mopedåkande sjukvårdare, men han hade heller inget sjukvårdsmateriel. Då måste de gå två mil till en annan klinik.

Barnen i byn var undernärda, de hade inte alltid mat, men då lät man dem gå till någon annan i by som för dagen hade mera mat. Men de hade lärt sig att leva med hunger. För barn som gick till skolan fanns skollunch, den kostade 50 öre, men då måste barnen också ha skoluniform till en kostnad av 25 kr. Rektorn lät dock några komma till skolan utan uniform.

Vi tog upp frågan om fadderbarn, och 15 barn utsågs av kvinnogruppen att först stå på tur till att få sponsorer. I dagsläget har 6 av dessa fått en sponsor. Detta kostar 250 kr per månad, hälften går då till barnet och dess familj, resten till uppbyggnad av vårt projekt i byn.

Ja, efter våra dagar i byn var det med vemod vi for därifrån, vi hade velat göra så mycket mera. Dock var dagarna i Bakay värdefulla för vårt projekt, mycket information och många kontakter knöts. Detta för att berika vårt arbete. Det var mycket och hårt arbete under resan, men också så fyllt med glädje, gemenskap och värme. Av hela mitt hjärta önskar jag fortsatt stöd för byn Manduar och dess barn och kvinnor. Vi är deras hopp om en lättare framtid, och de har stort förtroende för oss. Och alla ni som varit hemma i Sverige under vår tid i Africa, ni har hela tiden varit med oss i tankarna, utan er skulle inget av detta kunna genomföras. Jag berättar gärna mera, det är bara att höra av sig. Men jag vill som representant för gruppen som besökte byn på detta sätt tacka er innerligt för ert stöd. Jag vill ännu en gång betona ett vår förening är ideell och att alla bidrag vi får in oavkortat går till de behövande, och att samtliga som var med på resan bekostade allting själv."

Med vänlig hälsning

Marie Boberg, ordförande AFFC

Mer läsning

Annons