Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fåglarnas flykt in i själen

/

Om inte författarna fanns skulle vår upplevelse av naturen och årstiderna vara mycket fattigare. Tomas Attorps följer fåglarnas flykt i dikt och verklighet.

Annons

Svenskarnas naturintresse är djupt rotat.

Medan européer överlag söker tröst i religionen vid personliga kriser, vänder vi oss oftare till naturen, läste jag nyligen.

Allemansrätten och Linné spelar säkert stor roll. Men två andra personer har också betytt mycket för vår dragning till naturen. Båda var djupt intresserade av djur och natur och särskilt av fåglar, fast på olika sätt. Den ene sökte inte efter vetenskaplig sanning utan det han ville tro var sanning. Den andre skulle bli Sveriges ledande fältornitolog. När August Strindberg dog 1912, var Erik Rosenberg nio år gammal. Då fågellivet hämmats av en miserabel försommar har jag tröstat mig med den allvetande naturkännaren Gunnar Brusewitz läsvärda ”Guldörnen och duvorna, fågelmotiv hos Strindberg” (1989) och Erik Rosenbergs klassiker ”Oset och Kvismaren, strövtåg och studier i mellansvenska fågelmarker” (1934).

Strindberg lärde som barn känna duvor, sparvar, kråkor och kajor under uppväxten på Norrmalm i Stockholm. I inledningen till ”Röda rummet” beskrivs hur gråsparvarna ”höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus …” Rosenberg, som fram till tioåldern bodde i Visnums Kil vid Vänern, skriver i STF:s årsskrift 1953 i artikeln ”Ett barn upptäcker naturen”: ”Vid sexårsåldern började jag så smått specialisera mig på fåglarna.” Fadern var fanjunkare och då familjen flyttade till Örebro blev sonen orolig för att där inte skulle finnas några fåglar.

Strindberg var en god iakttagare av flora och fauna på skolvägen och familjens sommarvisten i Stockholmstrakten. Som Olof Lagercrantz påpekat föredrog Strindberg att specificera framför att använda allmänt svepande formuleringar. Mycket i hans naturskildringar är omarbetningar av läsefrukter och formuleringarna spritter av liv och lust såsom i ”I havsbandet”. ”Där fräste åden som en huggorm, när gudungen ville bita henne i nacken och trampa ner henne under vattnet, där koakade skraken som en groda, tärnorna skriade, måsarna kraxade, trutarne hävde barnskrik, ejdrarne korrade som hankattor i brunsttid ...” Då förlåter läsaren gärna diktaren för ett och annat fel såsom då Strindberg i Röda rummet gör ejdern till hålbyggare även om akademiledamoten Sten Selander var strängare och menade att Strindberg ytterst lättvindigt begagnat sina källor.

Rosenbergs "Oset och Kvismaren" fick ett överväldigande mottagande. Här lyftes studiet av fåglar i fält fram och försöken att sätta in deras uppträdande i sitt sammanhang. Oförskräckt gav sig Rosenberg ut i mader och vassar för att kunna göra observationer utan att störa fåglarna mer än nödvändigt. Egen bekvämlighet var honom fjärran. I skog och mark kunde han stoppa de bara fötterna i ryggsäcken, svepa rocken om huvudet och axlarna och snart slumra in. Han väcktes av en ängsknarr (numera kallad kornknarr). ”Strindberg förnekade den fågeln existens, men för mig var ängsknarren ett konkret begrepp.”

Rosenberg arbetade några år på Nerikes Allehanda innan han blev ornitolog på heltid, en uppskattad radioröst och – måste man säga – en lysande författare inom sitt gebit. I nyssnämnda bok skriver han om en juninatt: ”Den 7 i denna månad 1933, just som midnattsslagen förtonat från Nikolaikyrkan, ljöd skogssnäppans flyttläte – plyitt vitt-vitt–vitt - över Örebro. Det var en vacker natt, tio grader varmt, lugnt och stilla och så ljust och klart, att nästan bara Mars och Jupiter, som sutto tätt tillsammans, och så den nära fullgångna månen kunde skönjas på himlavalvet. Luften var tung av dofterna från syrenerna, och hästkastanjernas vita facklor lyste i de dunkla lövvalven. När det vilda skogsskriet ljöd för andra gången, kom det långt bort ifrån sydväst. Mot söderns länder gick den nattliga färden!”

Strindberg använder sig av fåglarnas utseende, uppträdande och sång för att skapa stämning eller som illustration av handlingen. Kampen mellan en flugsnappare och tornsvalor om ett bobygge blir en parallell till äktenskapskonflikten i novellen ”Taklagsöl”. Den kusliga stämningen i skärgårdsskildringen ”Silverträsket” förstärks av att en spillkråka spillade gällt i stranden. Spillkråkan, som är kolsvart med blodröd panna, var onekligen väl vald.

Ofta ger Strindberg fåglarna allegoriska roller såsom när folket samlats till slåttern i ”Hemsöborna”. Trutarna fiskade löjor i viken, ”vingbreda, snövita som kyrkans gipsänglar…i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken…göken guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet, när han skulle få se den första hösåten”. Det stundande bröllopet, skvallertörsten hos öborna och ungfolkets brunst - fåglar och människor vävs samman. I ”Fröken Julie” förebådar Jeans avlivande med köksyxan av Julies burfågel, en grönsiska, Julies självmord.

Duvan blir i ”Ockulta dagboken” en symbol för den liderliga, utmanande och trolösa kvinnan medan duvan i ungdomsverket ”Från Fjärdingen och Svartbäcken” står för en mer traditionell roll av svaghet och förfining. ”Var han ock klädd i blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna.” Själv väljer rebellen Strindberg ”Örnen” som täcknamn. Örnen och falken stod för frihetslängtan och trots hos Strindberg och det var nog inte en tillfällighet att han hade en örnfjäder som skrivpenna. Efter förlovningen med Harriet Bosse skickade han en dikt till henne med inledningsorden: ”Frukta icke Örnen, hvita Dufva! Dig han icke rifver, Ljufva!” Tydligare kan inte könsrollerna tecknas. Om örnen var kungen, stod kråkan lägst ”med sin låga panna, sin misstänkta färg, sina tjuvlater” I nidbilden har Strindberg tagit hjälp av Cesare Lombrosos brottslingstyper.

Ingen kan som Rosenberg måla bilder från fåglarnas värld. ”I långa skyttelinjer summo sothönsen ut från vassen, utvilade och pigga, färdiga till en ny dags strider och slagsmål”, heter det i "Oset och Kvismaren". Vakteln omnämns kärleksfullt som ”den lilla hönsfågeln, som på sin tid räddade Israels barns från att svälta ihjäl i Sinai öken”. Rosenbergs fältornitologiska handbok ”Fåglar i Sverige” (1953) har blivit en klassiker och en oumbärlig bibel för alla fågelvänner. Hans språk är så levande och kryddat med så talande bilder att även den inte fågelintresserade har stor behållning av läsningen. Framställningen livas av träffsäkra och ofta roande detaljer. Om havsörnen heter det att han brukar sitta i timmar på ett stenblock ”orörlig som en Buddha”, sparvhöken sägs någon gång göra ett kvickt tvärkast och fånga en svala, ”fast han annars vet om sin begränsning och inte bryr sig om att jaga fåglar av det slaget” och kråkans flykt beskrivs som ”på något sätt oskön” men kråkparet beröms för att leva i ”troget äktenskap”. Erik Rosenberg är en mästare i att beskriva fåglarnas läten och fånga deras uppträdande och väsen. Gärdsmygens strof har ”en metallisk skärpa, den går med fart så det sprakar och svirrar och liksom hoppar från den ena löparbanan till den andra”.

Strindberg, som misstrodde vetenskapsmän och moderna naturforskare, bekände sig till Skaparens suveränitet. Ännu vid mitten av 1850-talet trodde många att svalorna övervintrade genom att falla i dvala på sjöbotten. Mystiken kring fågelflyttningen tilltalade Strindberg då den gav honom möjligheter att spekulera efter eget kynne. Han negligerade de rön som gjordes i slutet av 1800-talet. Outtröttligt var han på jakt efter bevis som gick stick i stäv mot den moderna flyttfågelforskningen. I ett brev till Carl Larsson skriver han att det finns anledning att tro att de flesta så kallade flyttfåglar stannar och ber denne titta i sina svalbon. I sin Strindbergsbiografi skrev Martin Lamm att Strindberg var övertygad om att alla erkända vetenskapsmän tillhörde ”en lärd camorra”. Man må raljera över Strindbergs hugskott och misstro mot vetenskapen, men bör då betänka att han inte var ensam om att betvivla att småfåglar kunde flyga mellan Sverige och Afrika två gånger om året.

Om Strindberg grubblade över vart svalorna vistades vintertid, skulle Erik Rosenberg senare fundera över att fåglar som gulsparv och tornfalk försvann. Hans iakttagelser och inlägg i miljödebatten bidrog till förbudet mot kvicksilverbetat utsäde 1966.

Så mycket fattigare Stockholms skärgård skulle vara utan Strindberg! När pastorn och Gusten bland de yttersta skären smider ränker inför Carlssons bröllop, blir naturen medspelare. ”Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel…” Och varhelst jag är i Norden, det må vara bland Karelens glimmande sjöar eller i fjällvärldens dalgångar, glömmer jag inte Rosenbergs efterlysning av blåstjärten: ”Ornitologer, när I vandren i lavskrikans, tallbitens och videsparvens skogar, lyssnen då ock efter den sibiriska taigans Fågel Blå!”

Annons