Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU-KRÖNIKA: Kryssa den som driver din hjärtefråga och är bra på allianser

Annons

Förhoppningsvis har du en date med ett valbås på söndag. 20 politiker ska väljas för ett femårigt uppdrag i EU-parlamentet.

Det är ett val som blivit viktigare än tidigare eftersom parlamentet genom Lissabonfördraget fått mer makt och inflytande.

Söndagens val ska också avgöra vilken partigrupp som EU-kommissionens ordförande ska hämtas från. Samtidigt är EU-parlamentet på många sätt mer likt kommunfullmäktige än riksdagen, både när det gäller personens betydelse och hur det fungerar.

Många beslutsfrågor är praktiska med samarbete över partigränser. Visst har ideologi betydelse, men mycket handlar om vem i byn som är bra på att få saker och ting gjorda.

Ta bara det här med samarbete. I Timbrorapporten Vågmästarna konstateras att sedan 1999 har partigrupperna EPP (M och Kd), PSE (S) och ALDE (FP och C) till sist gjort upp i 70 procent av all lagstiftning.

I 15 procent av fallen drar uppgörelserna till höger med EPP, ALDE och ECR (inget svenskt parti är med i den gruppen som består av konservativa EU-skeptiker) och i 15 procent av fallen till vänster med PSE, ALDE, De Gröna (MP och P) och GUE/NGL (V).

Eftersom parlamentet bygger på breda majoriteter och uppgörelser så får vågmästarna ett stort inflytande men politiken blir också mer oförutsägbar genom breda uppgörelser och kompromisser.

I arbetet skiljer sig en parlamentariker från en riksdagsledamot. En parlamentariker kan få ansvara för att lotsa ett lagförslag genom utskott och plenum och vidare i förhandlingarna med det medbeslutande ministerrådet.

Detta rapportörskap innebär att en parlamentariker får mer makt i en enskild fråga än vad fackministern i Stockholm har, för att inte tala om att det är ljusår från vilken makt en enskild riksdagsledamot kan få.

Och det är inte bara jag som säger det här, samma sak har Finlands nuvarande Europaminister Alexander Stubb konstaterat när han tillkännagav att han kandiderar i Europaparlamentsvalet.

Och han är inte ensam minister i valet, sammanlagt är det tre sittande finländska ministrar som ställer upp .

Om Sverige vore som Finland skulle vi ha sett Europaminister Birgitta Ohlsson, infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och så kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund som kandidater på valsedlarna.

Det kunde ha varit fyra finländska ministrar om Vänsterförbundet inte lämnat regeringen under våren, dessutom vill åtskilliga riksdagsledamöter i Helsingfors byta jobb.

Sverige är inte som Finland, än.

När du står där med din valbåsdate - efter att du tagit valsedeln du ska stoppa i kuvertet - kryssa den kandidat du tror är bra på att bygga allianser med andra och som brinner för att göra skillnad i de frågor du tycker är viktiga. Precis som du gör när du röstar i kommunvalet här hemma.

Annons