Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ETT HÖGSTADIUM SOM SPEGLAR TRYGGHET

Det här är en krönika skriven av Elin Borong som går i nionde klass vid Insjön skola.

Annons

När nästan alla högstadieelever i Insjöns skola kan gå till skolan utan att oroa sig för att känna sig utsatt, bli kränkt eller mobbad, varför ska man då ändra på det? Den tryggheten byggs inte upp på en dag.

När man frågar högstadieeleverna på Insjöns skola om vad de tycker är bra med vårt högstadium så nämner alla tryggheten. Så gott som ingen känner sig nervös för att gå igenom korridoren för att de kanske kommer mötas av otrevliga blickar och olämpliga kommentarer. Här är det inga problem för 7-orna att prata med 9-orna och 8-orna behöver inte bara umgås med folk i sin egen ålder.
Hur? Tryggheten. Man känner sig trygg här. Skolan är tillräckligt liten för att man ska kunna skaffa sig ett förtroende till en större del av eleverna, men även till lärarna.

Klasserna här är relativt små och det gör mycket för arbetsron i klassrummet. Sammanhållningen som finns i våra olika klasser är inte värda att förstöra, det känns inte värt nog för eleverna att splittras från sina klasser här på Insjöns skola för att gå högstadium i Leksand. Även fast man skulle lära känna nya och kanske få en bra klass där också.
Det eleverna även gillar med små klasser är att man får så otroligt mycket mer tillgång till hjälp av lärarna. Man kan ha en personlig konversation med lärarna och på ett enkelt sätt komma fram till vad som är bäst för en själv. Lärarna har bra förutsättningar att kunna hjälpa eleverna på bästa sätt, så både elev och lärare känner sig bekväma med beslutet.

Hur lång tid kommer det egentligen ta för lärarna att rätta prov? Tänk hur många elever lärarna faktiskt kommer ha, tänk så många prov det kommer göras. Vad händer om elever behöver komplettera provet för att få det betyget de vill ha och lärarna inte hinner rätta provet i god tid så eleverna vet om de behöver komplettera. Eleverna här är rädda för hur möjligheterna att kunna göra sitt bästa kommer ändras. Man kan faktiskt inte prestera sitt bästa varje prov alla tre år i högstadiet, och då kan man behöva komplettera provet för att kunna känna sig nöjd med sitt resultat. Så, vad händer då om lärarna är fullt upp med att rätta andra prov? Vems och vilket prov kommer gå i första hand om inte tiden räcker till? Man kan tycka att ”hela betyget hänger inte på ett prov”, men med de nya betygskriterierna kan det mycket väl vara så.

Någonting eleverna även funderar över är, hur svårt kommer det bli att få sin vilja igenom? Här har vi ett elevråd där alla förslag från alla klasser tas upp och i alla fall diskuteras. Men hur kommer det bli där? Bara att få sin röst hörd i klassrummet kan bli svårt, att man då ska få igenom det man vill hela vägen fram till elevrådet som då ska diskutera det, kan bli svårt. Men så klart kan det fungera på ett bra sätt om det är väl genomtänkt. Kanske är det enklare när det blir ett större elevråd med flera viktiga förslag att diskutera och besluta om. Kanske kommer elever bli mer engagerade i just elevrådet om man vet att det kan vara svårare att få sin röst hörd där. Man kanske anstränger sig mer då.

Eleverna här ser även det positiva i att högstadierna slås ihop till ett stort så klart. Man får lära känna nya människor, man hamnar mer i ”centrum” och man har fler valmöjligheter. Men att eleverna här är rädda för hur allting kommer bli går inte att ta fel på. De är rädda för att mobbning kommer bli vardag, att klasserna kommer delas upp i grupper och att man kommer bli retad för vad man har på sig. Jag tror inte alls det kommer vara sällsynt.

För här är det faktiskt inte så. Det är ytterst få fall då elever bli mobbade och här får man ha på sig vad man känner för, ingen känner behov att reta någon för det. Man bli accepterad precis som man är. Och absolut är det grupper i klasserna här också. Men det är inget problem för grupperna att umgås tillsammans, och grupperna ser inte ens lika ut varje dag. Man äter mat med den man känner för, och ifall det bli med samma som igår eller inte spelar ingen som helst roll.

Så då kan man börja fundera, är det värt att offra den trygghet och gemenskap vi faktiskt byggt upp tillsammans för att samla alla högstadieelever på ett ställe? Så klart är det individuellt vad man tycker kring det, men den större delen av Insjöns skolas högstadieelever tycker faktiskt inte det. Vi gillar det som det är och vill gärna ha kvar det som det är. Tryggheten är viktigast för oss.

Vi vill ha kvar den lilla skolan, den har större ambitioner och ger oss större chans att klara oss i framtiden.

ELIN BORONG

Annons