Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett förändrat Europa

Europa har delats upp i vi och dem. Pär Fagerström har läst en ambitiös - och dyster - granskning av Europas ansikte och funderar på hur vi kan få en jämnare fördelning av medlen.

För 25 år sedan drev det regeringsanknutna Sekretariatet för framtidsstudier ett projekt på temat Den europeiska traditionens framtid. I en skrift, med bidrag från Anders Ehnmark och Maciej Zaremba med flera, sades att världen nu förts in i Europa i form av invandrare, gästarbetare och flyktingar med rötter på annat håll, och att det kommer att förändra Europas framtida ansikte.

Att då, fastslog man, "i den europeiska 'identitetens' namn försöka utestänga dessa nya grupper, vore förmodligen det som tydligare än något annat skulle bekräfta kontinentens symboliska undergång. Därmed skulle vi européer ha befriat oss från de sista resterna av den humanistiska idétradition som vi så gärna åberopar då vi talar om 'Europa'. Vi skulle ha våldfört oss på den viktigaste delen av det arv vi kanske trodde oss slå vakt om: de universella värdena frihet, tolerans, pluralism och solidaritet."

Detta skrevs av svenska framtidsspanare år 1987.

Nu, efter ett kvartssekel som sett muren falla, Balkankrigen stillna och EU svälla, genomför bokförlaget Atlas en ambitiös granskning av Europas ansikte. Vårdar vi eller våldför vi oss på de universella värdena?

Vems Europa? är temat för fyra reportageböcker, och redan titlarna inger rysningar: De hatade, De osynliga, Europas stålbad (de tre hittills utgivna) och Fortets murar (kommer i maj).

Magnus Lintons De hatade är en resa bland tre måltavlor för högerradikalt hat - romer i Ungern ("parasiterna"), muslimer i Nederländerna ("ockupanterna") och kulturvänster i Norge ("förrädarna").

Europa, konstaterar Linton, krackelerar nu längs tre sprickor - ökad främlingsfientlighet, ekonomisk kris, inget ledarskap.

I nästan alla parlament finns nu främlingsfientliga högerradikala partier, med Sverige och Finland som de senast tillkomna. I Ungern har dessa strömningar tagit hela makten, med grymma konsekvenser för landets romer men också för pluralism och yttrandefrihet. I andra länder - Nederländerna, Danmark, Frankrike, Schweiz - kliver främlingsrädslans tankebanor in i lagstiftningen, och symbolåtgärder som förbud mot burka eller minareter legitimerar allsköns islamofobi.

Idégodset hos högerradikaler som Nederländernas Geert Wilders - flitigt citerad i massmördaren Breiviks manifest - är att muslimers höga födelsetal och främmande värderingar leder till västvärldens undergång.

Men, visar Linton, faktum nr ett är att födelsetalen i muslimska familjer som etablerat sig i Europa mycket snabbt sjunker till samma nivå som i övriga samhället.

Och, nr två, värderingarna skiljer sig föga. Gallupinstitutet tog 2007 fram den största studie som någonsin gjorts om världens muslimers värderingar och framtidsdrömmar. De visade sig vara lika rationella och sekulära som hos vilken nordbo som helst: bättre jobb, yttrandefrihet, nej till våld, samma juridiska rättigheter för kvinnor som för män.

I sina hemländer kan muslimer ofta inte leva dessa drömmar, men har dem med sig. Men blir de förverkligade?

Rebecka Bohlin rör sig i De osynliga i "prekariatet", de mängder människor i London, Hamburg, Stockholm, som söker dra sig fram i tjänstesamhällets utkanter, proletärer som har det prekärt.

Europa har nu kommit långt mot tvåtredjedelssamhället, två tredjedelar som tjänar, en tredjedel som betjänar. Bohlin hälsar på hos de värst utsatta bland de senare. De flesta är migranter, oftast kvinnor, inte sällan papperslösa.

Livet för dessa i dyra storstäder är ofta att vakna i gryningen i ett rum som delas med flera andra, en tidig kollektivresa till det första städpasset, sedan en timslång resa hem igen, åter på eftermiddagen till ett andra pass, hem på sena kvällen. Låg lön, ofta svart, ibland uteblir den helt.

Den fattiga västeuropeiska arbetarklassen sitter sällan inlåst i fabriker, konstaterar Bohlin, den städar, lagar mat och serverar. Och dess villkor pressas hela tiden. HSB:s huvudkontor i Stockholm, sju våningsplan, städades 1973 av 14 personer som vardera arbetade fem och en halv timme per dag. Sedan blev de sju, en per plan, tillsammans fyrtio timmar. I dag städas hela huset av en person, åtta timmar.

I det sociala Europa kan låg lön ändå ge hygglig standard genom det gemensammas försorg. Samhället sörjer för barnens skolgång, billig sjukvård, anständig pension.

Men Björn Elmbrant visar i Europas stålbad hur eurokrisen nu sliter och river i välfärdsväven. En "åtstramingsextremism" breder ut sig. 150.000 offentliganställda greker ska få sparken, 68.000 portugisiska ungdomar med universitetsexamen är utan arbete, Spanien har fått en ni-ni-generation - varken arbete eller studier. 24 av 27 EU-länder stramar nu åt sina budgetar. Wall Street Journal sätter rubriken "The End of the European Social Model".

Projektet Vems Europa? ger sammantaget en mycket dyster bild. De samtidiga nedskärningarna överallt trycker ner ekonomierna. Prekariatet drabbas hårdast. Vanligt folk lägger skulden på politikerna - och på "främlingarna". Parlamentens oförmåga har så här långt lett till teknokratregeringar i Italien och Grekland. Vad kommer efter nästa val, en "stark man"?

EU-kommissionen lanserade i ett ljust ögonblick häromdagen att länderna med överskott i bytesbalanserna - Tyskland, Sverige och några till - borde bli mer expansiva, vilket skulle hjälpa underskottsländerna. Detta var dock något som omedelbart avvisades. Anders Borg slog fast att våra överskott har inte med saken att göra, underskotten i Syd måste de avskaffa på egen hand.

Det är dels primitiv nationalekonomi, dels synliggör det att ännu ett av de där universella värdena, som hyllades i skriften från 1987, försvagats.

Man kunde ju tänka en djärvare tanke, säg att vi i stället för ännu ett jobbskatteavdrag gav alla hårt arbetande svenskar sådär 10.000 kronor i form av en resecheck - inlösbar endast i ett EU-land vid Medelhavet.

Ungefär så tänkte amerikanerna en gång, när de betraktade det av världskriget sönderslagna Europa. Marshallhjälp hette det då.

Pär Fagerström