Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett dygn att minnas

Annons

NEW YORK. Jag är ju en Strömberg och borde ha vetat vad som väntade när de berättade att huset skulle börja svaja i stormen:

Sjösjuka.

Ja, det är alldeles sant – jag vet nu hur det känns att bli sjösjuk på vardagsrumsparketten.

Det brukar i och för sig heta att vi med gener från mammas strömbergska sida blir det bara vi tittar ner i diskhon, vi har balanssinnen känsligare än Sven-Bertil Taubes ego, men den här gången var det verkligen allvar.

Jag bor alltså på 48:e våningen i en skrapa på Manhattans östsida och satt där och väntade för att kunna live-rapportera när monsterstormen Sandy kom dundrande över den amerikanska östkusten i måndags.

Under eftermiddagen var det ungefär som vid vanliga stormar, det skakade lite i fönstren, men inte så att pulsen direkt ökade.

Framåt kvällen blev det dock... rough. Vindbyarna ökade dramatiskt i styrka och hade vid halv åtta-tiden samma förödande kraft som en Tomas Forslund-tackling när de gick till attack mot mina rutor.

Då var då jag kände det: Jag satt och var yr vid skrivbordet. Och när jag reste mig kunde jag inte stå upprätt. Jag vinglade. 

Läsare i Borlänge är bekanta med begreppet hela huset gungar och det var precis vad som hände. Men utan hjälp av Spendrup export. Det 57 våningar höga huset svajade.

Jag vet inte mer om hur man bygger skyskrapor än vad Gunde Svan vet om hembränning, men det sägs att det är meningen att de ska kunna röra på sig. Ja, annars skulle de rasa när det började blåsa, säger Bullen, som är en sån där som kan allt praktiskt på ren instinkt – från att sätta potatis till att byta förgasare i bilmotorer och kakla badrumsväggar.

Fine, så kanske det är. Men jag behöver sitta och vara illamående på 48:e våningen i en svajande skyskrapa – samtidigt som det knakar i väggarna och fönstren låter som att de ska explodera – lika mycket som jag behöver en rotfyllning utan bedövning.

Så innan jag blev lika dålig som morbror Ove när han åker båt mellan Dover och Calais flydde jag, via trapporna, ner till lobbyn och de tappra dörrmännen som vakar där 24 timmar om dygnet.

Det var inte mycket roligare där; Sandy slet upp träden utanför entrén med rötterna och första avenyn tio meter från dörrarna hade förenats med East River.

Men man blev i alla fall inte sjösjuk.

Sen gick förstås strömmen och har man min fysik tar man inte trapporna upp till 48:e våningen, allra minst i kompakt mörker, så jag blev kvar i lobbyn över natten, hopknycklad i en alldeles för liten soffa med ljudligt snarkande dörrmän omkring mig.

Ett dygn i New York att minnas, kan man lugnt konstatera.