Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En vänfast och generös man –minnesord över Berndt Persson

Min vän sedan ungdomen Berndt Persson har lämnat oss. Den 9 maj skulle han ha fyllt 76 år. Närmast sörjande är hans hustru Ingegerd och barnen Ann-Louise, Kent och Anna-Karin med familjer.

Du var så svag och matt av sjukdom svår. Men nu Du funnit vilans natt. Så skönt Du sova får.

Dessa rader, valda av Ingegerd, passar väl in på Berndts sista tid. Han somnade in på sjukhuset i Örebro den 24 mars. Ett stilla avsked togs där av familjen. Berndt hade under många år kämpat mot olika sjukdomar, uthärdat dem tåligt med jämnmod utan att klaga.

På Hagbacksgatan i Domnarvet Borlänge växte han upp som ensamt barn till pappa Harry och mamma Margit. Efter studier till gymnasieingenjör på Teknis i Borlänge, gjorde han sedan karriär inom databranschen först på Oxelösunds jernverk och sedan på olika företag i Örebro. Den sista yrkesverksamma tiden hade han på Vägverket, där Berndts analytiska förmåga, lugna sätt, goda förmåga att möta människor och goda omdöme gjorde att han fick flera ledande befattningar.

Jag och Berndt kom varandra nära när jag besökte honom i Ludvika där han en kort tid studerade. Han träffade där sin livskamrat Ingegerd som jobbade ihop med Karin som sedan blev min fru. Ingegerd och Berndt gifte sig sedan i Oxelösund och jag och Karin var vittnen vid deras vigsel.

Berndt och Ingegerd blev Örebroare. När barnen var små bodde de i villa i Adolfsberg men sedan flyttade de till lägenhet i stan. En sommarstuga vid Leken, dit vi ofta kom som gäster, gav möjlighet till rekreation.

Rötterna från Dalarna och behovet av att träffa vännerna där fanns kvar. Det gjorde att de tog initiativ till våra årliga sammankomster som vi turades om att ordna. Förra året var det Berndts och Ingegerds tur.

Trots coronatiderna och Berndts sjukdom hade de hyrt en festlokal intill den stugby på Lerdal som de brukade åka till på senare år. Festen blev en stor succé mycket tack vare Berndts vänfasthet och generositet. Ingen kunde då ana att hans tid var utmätt och slutet var nära.

På nästa fest i augusti kommer Berndts stol att stå tom. Saknaden är stor. Det känns som jag vill tända ett ljus för honom.

Lennart Welander