Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En tango med humor och vemod

Annons

Diktskrivandet har varit en lång och ganska bökig kärlekshistoria för Frida Grundel. Nu när diktsamlingen äntligen är klar, känner hon framförallt lättnad. Diktsamlingen är lite av ett bokslut.

- Jag ville bli färdig, så att jag kunde börja på något nytt, gå vidare. Jag ville få det abstrakta att bli till något konkret. Nu kan jag inte ändra något mer i dem, säger hon.

Diktandet började redan i tidiga tonåren, då hon och klasskamraterna uppmanades att skriva poesi. Läraren skickade ut sina elever i naturen, där de skulle beskriva olika ting och skeenden.

Som 17-åring kunde hon få rysningar av välformulerade strofer. Då var dikterna ordrika, storslagna och dramatiska. Utvecklingen har gått mer mot det eftertänksamma, avskalade.

Frida bjuder på te i huset i Stjärnsund där hon tillbringar några veckor varje sommar. Vi förlorar oss i ett samtal kring den diffusa arbetsprocessen.

- Det börjar ofta med en idé, en tankevärld som formuleras till poesi, som inte kan formuleras med andra medel. Dikter har förmågan att uttrycka det som finns mellan bilder och ord, säger Frida och tittar ut genom fönstret.

Den där strofen som plötsligt dyker upp i huvudet är som en nådegåva, sen börjar det mödosamma arbetet att färdigställa dikten, ge kött på benen så att säga.

- Det är ingen rolig process, det är nästan aldrig roligt att skriva dikter, men det finns en lust. Att laga mat eller baka kan vara jätteroligt, men den glädjen känner jag aldrig med skrivandet, det kan vara otroligt jobbigt.

Varför skriver du då?

- Känslan av att vara klar är så skön, säger hon och skrattar. Det är dubbelt på något sätt; stora motstånd och stor glädje.

Fridas dikter beskriver ofta en transformation. Hon vill förmedla hur det känns att komma igenom något svårt, och hur mycket vi människor förstorar mörkret.

Utan att märka det

hade jag öppnat ögonen

efter en istid av mörker

Titeln "Tango bakom moln", är en strof från sista dikten i samlingen. Bakom molnen gömmer sig det där obeskrivbara. Det där hala, som vi ständigt strävar efter att få kontakt med, den där korta stunden av nåd som bara infinner sig när vi för en kort stund slutar att sträva.