Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En stor berättare är tillbaka

Jeffrey Eugenides befäster med sin tredje roman att han är en av vår samtids stora berättare. En kärlekshandling är förlagd till lågkonjunkturens USA under tidigt 80-tal.

Annons

Trots att En kärlekshandling bara är författarens tredje roman räknas Jeffrey Eugenides redan som en av de stora i sin generation av amerikanska berättare. Genombrottet kom med den brett anlagda Middlesex för vilken han belönades med Pulitzerpriset.

Till saken hör att det gått många år mellan böckerna som inbördes är väldigt olika. Var och en av dem utgör exempel på genuin berättarbegåvning och den sortens litterära virtuositet som – åtminstone i den senaste romanen - tar sig uttryck i en bedräglig enkelhet. Lättillgängligheten för till en början tankarna till underhållningslitteratur men visar sig snart vara noggrann genomarbetning. Dialogen är lysande, karaktärernas psykologiska djup likaså, dessutom har Eugenides skarp blick för de där detaljerna som i all sin skenbara obetydlighet i efterhand visar sig livsavgörande.

Med En kärlekshandling skriver Eugenides in sig i den specifikt amerikanska tradition som lite slarvigt kunde kallas collegeromaner. När handlingen börjar har de tre huvudpersonerna Madeleine, Leonard och Mitchell just tagit examen. Men eftersom berättandet sker genom deras olika perspektiv, vilka kompletterar och komplicerar varandra, backas bandet gång på gång tills läsaren fått se deras tidigare collegeliv ur olika vinklar.

Den religiöst sökande Mitchell och den hyperbegåvade Leonard är i vissa avseenden varandras motsatser, eller verkar i alla fall först vara det. Medan Leonard är den kreative, rappkäftade och handlingskraftige charmören som i snabb takt avverkar den ena tjejen efter den andra, är Mitchell mer tafatt och tänker ofta ett varv för mycket tills chansen att handla försvunnit. Båda är förälskade i Madeleine som är litteraturintresserad och skriver en uppsats om giftermålsintrigen i artonhundratalsromanen (den amerikanska titeln på boken var för övrigt just The marrige plot). Men trots att hon är berättelsens nav, lyckas inte Eugenides ge henne samma komplexitet som de andra karaktärerna.

Mitchell försitter sin chans, så verkar det åtminstone länge, medan Leonard lyckas fånga Madeleines hjärta.  Medan Mitchell ger sig ut på något som han tänker sig som en pilgrimsresa, börjar Madeleine och Leonard ett liv tillsammans. Någon dans på mjuka blomblad blir det inte för någon av dem. Mitchells resa kantas av besvikelser och Madeleines och Leonards förhållande blir destruktivt. Madeleine tvingas in i rollen av självuppoffrande vårdare för Leonard som visar sig vara bipolär. Hans svajande humör och sprudlande charm, som skildrats tidigare, får nu helt andra undertoner.  

Eugenides har valt att fokusera den tid i livet då de flesta ungdomar lämnar den enda värld de riktigt känner – skolans – för att på sprittande ben ta sig an vuxenlivet som de har skyhöga förhoppningar inför, omedvetna om sin farliga brist på erfarenhet. Det må vara en spekulativ tolkning, men kanske är det ingen slump att Eugenides valt att förlägga handlingen till tidigt 1980-tal. För även om några kritiker påstått att Eugenides inte är intresserad av samtiden, undrar jag om det inte finns paralleller mellan svängningen från hopp till besvikelse för ungdomarna i den här berättelsen, och den utveckling som fört USA från 80-talets börsyra till det nya millenniets terrordåd och vådliga lågkonjunkturer.