Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En riskabel valstrategi, Reinfeldt!

Statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt har valt en lika självklar som riskabel strategi i riksdagsvalet 2014. Han vill att arbetslinjen ska bli en valvinnare för tredje gången.

Försvaret? Tystnad.

Bostadsbristen? Fanns inte med.

Miljö? Inte ett ord.

Jämställdhet? Inte ett ord.

Och väljarna håller med om att jobben är den viktigaste framtidsfrågan, men de håller inte nödvändigtvis med om att M vare sig meriterat sig för uppgiften eller visat rätt recept för framtiden.

Jobben har visserligen blivit fler, men arbetslösheten har ändå stigit. Så nära ligger S och M varandra retoriskt i jobbfrågan och i ambitionerna att framstå som Det statsbärande partiet, att Reinfeldt öppet deklarerar att Nya moderaterna egentligen bara är en historisk förlängning av det av S designade folkhemmet.

Reinfeldt ägnade en häpnadsväckande stor del av sitt partiledartal i Almedalen på onsdagskvällen åt den jobbpakt som nog många väljare dödförklarade när LO och Svenskt näringsliv inte kunde komma överens på central nivå.

Reinfeldt dök djupt i en avtalsteknisk verktygslåda, långt från de politiska visionerna, och redovisade siffror och olika ungdomsgrupper som skulle beredas arbete på avtalsområde efter avtalsområde, från Handels till Metall och Hotell och restaurang.

Reinfeldt lyckas på något märkligt vis ställa sig över mycket av den dagsaktuella debatten och beskriva sig som en tredje, pragmatisk och samarbetsorienterad kraft, som skickar smörjmedel in i den hackande arbetsmarknad där facken mest ägnar sig åt att höja lönerna för dem som redan har jobb och arbetsgivare ratar arbetslösa just för att de aldrig fått en ärlig chans.

Och smörjmedlet är A-kassan. Reinfeldt överger den differentierade A-kassan, så central i jobblinjen när den infördes, så illa omtyckt och med så oklar i effekt i verkligheten.

Han fick sänkningen till A-kassan att framstå som "en åtgärd med rätt fördelningspolitisk profil", eftersom en medlem i Hotell och restaurangarbetareförbundet skulle få 250 kronor mer i plånboken varje månad.

Men innan dess hade han gjort precis det han anklagade Göran Persson för att synda med i 2006 års valrörelse. Han ifrågasatte arbetslöshetssiffrorna, enligt Reinfeldt för att "jag tar min publik på allvar".

Med långsökta exempel, som att killen i nian som vill ha ett sommarjobb därmed missvisande klassas som arbetslös, ville Reinfeldt ge sig på den av S sedan kongressen ivrigt torgförda uppfattningen att Sverige ligger dåligt till vad gäller ungdomsarbetslöshet jämfört med andra EU-länder.

Precis innan publiken nog skulle börja troppa av steg talets temperatur äntligen. Och passionen kom fram i synen på SD: "De för in hatet. De vill göda misstänkliggörandet. Vi säger "vi". Ni säger "dom". Men ni ska inte ha något inflytande", sade Reinfeldt med en glöd som gav kvällens längsta applåd.

Därpå hyllade Reinfeldt Mona Sahlin för hennes tydlighet i fråga om SD och kallade Stefan Löfvens hållning "pinsam".

En väsentligt bättre retoriskt driven avslutning i talet, än den långa tekniska öppningen, handlade uteslutande om regeringsfrågan, där Reinfeldt naturligtvis ända till fram till valdagen kommer att påstå att hans alternativ, Allians för Sverige, är kristallklart och står över frågan "vem tar vem?"

Inget parti kommer att åka ur riksdagen. Den svenska traditionen tyder i stället på att det snarast blir fler och fler partier, lydde den långsökta logiken.

Att MP skulle beskrivas som det vargkramande ledighetspartiet och V som valfrihetsförbjudarna var väntat. Men det nya i angreppet i regeringsfrågan formuleras listigt nog på ett annat sätt.

En stridslysten Reinfeldt undrade om publiken trodde att det var viktigt att förbereda sig inför en viktig uppgift eller om man bör ta sig an uppgiften utan förberedelser.

Om S vinner valet väntar en tid när oklarhet råder och reformer får vänta. Först ska den politiska dansen anträdas i vilket S mindre samarbetspartier ska försöka få igenom så mycket som möjligt av sina hjärtefrågor - MP att vi bör jobba mindre och V att valfriheten i välfärden ska slopas.

Den nya S-ledda regeringen kommer alltså att veta vad den vill göra först efter valet. Eftersom S och M ligger så nära varandra i den faktiska jobbpolitiken är antagligen detta Reinfeldts bästa argument.

Räkna med att det hamras in gång på gång det kommande året.