Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Miss Li som glöder

När Miss Li kommer till Dalarna med sin nya skiva är hon mer helgjuten än någonsin. Och de nya låtarna gör sig ännu bättre live än på skiva. Men var var den unga publiken?

Annons

Första gången jag såg Miss Li var på Kopparhatten 2007. Det var precis när hon höll på att slå igenom och publiken utgjordes av invigda föräldrar, kompisar och kompisars kompisar. Och en del annat folk också för den delen. Stämningen var lika hög som medelåldern. Ett halvår senare var hon varje tonårstjejers angelägenhet på Peace & Love och Liljekvistska parken där hon spelade var löjligt underdimensionerad för den nykläckta och livligt sprakande indiestjärnan.


När Miss Li kliver på scenen på Arenan på lördagskvällen har hon gått varvet runt på något sätt. Märkligt nog är det långt ifrån fullsatt och huvudena under 15 år är lätträknade. Linda Carlsson, som hon ju egentligen heter, skickar hälsningar till sin storastyster som jag får en känsla av inte är den enda släktingen i lokalen.
På ett sätt känns det ändå rätt för som Miss Li själv påpekar finns det skäl att minnas varenda en som gick på just den här spelningen. På hemmaplan. Före stormen. Inget lär bli sig likt när Så mycket bättre väl drar igång och en gissning är att de icke slutsålda konserterna är ett minne blott om bara några veckor.


Jag undrar också, Miss Li har många unga fans, men de var inte på Arenan i lördags kväll så frågan är om inte en placering av den jazzklubbsdekadenta sångerskan, hennes grymt snygga band och den nattsuddsrökiga scenen hade varit mer passande på en "vuxnare" konsertplats?


Miss Li är som alltid en sångerska som ger allt live men jag har inte sett henne så helgjuten tidigare som i lördags kväll. Repertoaren utgörs huvudsakligen av låtar från nya plattan med otroligt svängiga tvärflöjtar i Golden retriever, skramligt psykedelisk 70-talsrock i Throw it in the thrasch can och en All those men som hade platsat bland de förbjudna danserna i Dirty dancing. Och Miss Li visar att hon har fått en gedigen erfarenhet både av att göra musik och att framföra den. Det är kompetent musikaliskt och valet av gamla hits som Dancing the whole way home, Oh Boy och jazzrökaren Backstabber lady är väl komponerat med de nyare låtarna. Där Miss Li tidigare var ett gnistrande bloss har hon idag landat i ett mer glödande, pyrande uttryck. Och det är nog så hett. Sammanfattningsvis är hon otvivelaktigt en artist som ska upplevas live i första hand, och på skiva i andra hand.