Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En kväll att minnas

Publikresponsen var överväldigande när Mando Diao gjorde sin första solospelning i Borlänge på åratal. Och det blev både en svettig, varm och gripande konsert i Folkparken. Mando Diao har till slut blivit profeter även i sin egen hemstad.

Annons

Den här helgen markerar slutet på Mando Diaos folkparksturné och som en del i den så är det en spelning som till största delen bygger på skivan Infruset. Men inte bara – och hade de bara bjudit på ytterligare en Infruset-spelning, kryddad med ett par gamla låtar, så hade jag ärligt talat blivit grymt besviken. Dessa farhågor blåste snabbt bort. Vissa av låtarna kanske har blivit lite sönderlyssnade (faktiskt så till den milda grad att mina barn har börjat hata skivan och vägrade följa med), men de lyckas fylla dem med nytt innehåll den här kvällen.

Det finstämda är finare, det funkiga är funkigare och det dramatiska är mer laddat.

Många (inklusive jag) hade nog sett fram emot att se Sugarplum Fairy minst lika mycket som Mando. Det kändes nästan som att det var deras kväll. Mando Diao såg ändå till att de fanns med i tankarna och de gjorde det på ett fint och genuint sätt, utan påklistrad sentimentalitet.

Sugarplum-trummisen Kristian Gidlund tillägnas låten Den självslagne och när en sammanbiten Viktor Norén från Sugarplum ansluter för att sjunga deras Sweet Jackie för att hedra sin vän får jag en stor klump i halsen.

Det är värdigt och gripande.

Upplägget av spelningen är väl uträknat. De har laddat med några engelskspråkiga låtar, men lägger dem i ett eget block som extranummer. Det är klokt, att blanda in dem med de övriga hade fungerat dåligt. Nu blir Björn Dixgård så till sig att han drar av sig tröjan, men det är inte bara den som åker av. De drar av sig hela Infruset-kostymen och blir ett nervigt rockband igen. Faktum är att de lyser när de spelar God knows, Gloria och inte minst Dance with somebody. Har de saknat det så mycket?

Den livsbejakande euforin i den låten blir en hoppfull avslutning och en nödvändig kontrast till de mörka stråken som dragit över konserten.

Livet finner alltid en väg till slut.

Somliga kvällar känns det inte relevant att mäta en upplevelse i ett betyg. Det här var en sådan kväll (men jag gör väl ett försök).