Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En halvtidstjänst i lågintensiv terror

Annons

46. Det är en siffra som fastnat i mitt medvetande sedan jag läste en intervju med riksdagspolitikern Rossana Dinamarca på sajten Kit. I texten berättar hon om hur en man hotade och överöste henne med grova sexuella kränkningar via sms och telefonsamtal under sju månader. En höstkväll ringde han 46 gånger. Fyrtiosex.

Den här formen av lågintensiv terror skapar en fasa som det naturligtvis är svårt att förstå djupet av. Men lika svårt som det är att föreställa sig Rossana Dinamarcas vånda lika ofattbart är gärningsmannens totala engagemang inför sitt ihopfantiserade uppdrag. Just detta att han under en och samma kväll ringer 46 gånger är en omständighet som blir allt mer grotesk ju mer man begrundar den. Tänk dig att du får ett hotfullt samtal samtidigt som du står och brassar fiskpinnar i köket medan signaturen till Bolibompa hörs från vardagsrummet. Tänk dig sedan 45 samtal till.

Samtidigt är hans besatthet inte unik. När mannen sedermera åtalades framkom att han är Sverigedemokrat och drivs av en övertygelse om att den som inte delar hans politiska uppfattning helt enkelt ska hålla käften.

I sociala medier stöter jag ibland på så kallade Sverigevänner med en liknande livsåskådning. Jag brukar då syna deras Twitter- och Facebook-flöden, i den mån deras så kallade väggar är öppna för allmänheten. Nästan utan undantag möts jag av ilska och raseri. Inget annat. Och det är just det som är så kusligt. Här finns inga bilder på glada ungar. Inga tidsnoteringar för senaste löprundan. Inga selfies. Inget illa kamouflerat skryt. Inget ojande över ihållande förkylningar. Inga meddelanden om att någon lyssnat på Last christmas med Wham. Inga recept på kladdkaka.

Kort sagt, inte ett spår av de vardagligheter som brukar utgöra en digital tillvaro. Trivialiteterna som i all sin ytlighet faktiskt gör sociala medier mänskliga. Här finns bara ett hyperventilerande ursinne bakom sammanbitna tänder.

Den kraft och den tid som den hotfulle mannen investerade för att tysta Rossana Dinamarca är svindlande. Detta outtröttliga knegande verkar ha motsvarat åtminstone en halvtidstjänst. Jag kan inte låta bli att fundera över vad han kunde ha åstadkommit om han fokuserat sin löddrande energi på något konstruktivt och positivt. Kanske ett stordåd. Eller något alldagligt. Han kunde ha lärt ett barn att cykla. Besökt en sjuk person. Börjat samla frimärken. Mänskligheten hade vunnit nästan oavsett vad han valt att lägga sin tid på. Nu blev istället alla förlorare.