Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ekonomisystem för vackert väder

Två nya böcker behandlar den ekonomiska krisen i Europa och USA. Björn Elmbrant ser offer för euroexperimentet.
Ekonomipristagaren Krugman har svaret på hur Obama ska sätta USA på rätt kurs kommande fyra år.

Annons

Europeiska Unionen har just tilldelats Nobels fredspris. Tänk vad bra vi skulle haft det om EU i stället fått ekonomipriset! Men den utmärkelsen har EU inte förtjänat. Två nya böcker förklarar varför.

I Det skulle bli så bra för oss Björn Elmbrant, som en gång fick Stora Journalistpriset och gärna kan få det igen, runt i ett skräck- och lamslaget Sydeuropa, offer för euroexperimentet. Och i Bankrutt! förklarar Paul Krugman, som är just Nobelpristagare i ekonomi, populärvetenskapligt inte bara varför det gått snett utan framförallt hur det kan rättas till.

Elmbrant hämtar mycket av sin övergripande kritik av euroupplägget ur andras metaforer av typ att det är ett "system för enbart vackert väder", "Europa liknar en grupp bergsklättrare som är ihopknutna med varandra" (snubblar en faller alla hjälplöst), "det verkar som vi skapat en helvetesmaskin, som vi inte kan stänga av".

Kritiken på system-nivån är skickligt och pedagogiskt hopfogad, men verkligt drabbande blir Elmbrants berättelse när han rör sig bland människor i Europas krisländer. Hos änkan till grönsakshandlaren på Kreta som, ruinerad, tog sitt liv. Bland irländare som har att emotse ytterligare tio år av nedskärningar, där 100.000 ungdomar väntas emigrera och 300.000 har fått se sina inkomster halverade. Hos kommunanställda spanjorer som jobbar varje dag men som inte har fått någon lön på nio månader.

Elmbrant påminner om löftena att det skulle bli så bra, euron skulle skapa tillväxt, välståndet öka, sammanhållningen stärkas och svaga ekonomier skulle komma ikapp starka. Det blev raka motsatsen.

Paul Krugman utvecklar i sin bok, under den mörka kapitelrubriken "Eurodämmerung", varför det blivit så. Eurozonen saknar, kort och gott, två av de viktigaste fundamenten som en fungerande valutazon måste vila på.

Krugman jämför Irland och USA-delstaten Nevada, två ekonomier som bägge präglas av att fastighetsbubblor brustit och av skenande arbetslöshet. Ingen av dem har kunnat devalvera sig ur krisen, de har ju ingen egen valuta.

Medan Irland måste klara sig på egen hand, och därmed skära i pensioner och vård, skola, omsorg och avskeda tiotusentals statsanställda och själva rädda sina banker (till priset av en mångdubblad statsskuld), så ingår Nevada i USA där det finns en federal budget som finansierar en hel del och hindrar att Nevada sjunker ända ner i dyn.

Det andra fundamentet som eurozonen saknar är en stor gemensam arbetsmarknad. Inom USA är rörligheten mångdubbelt större än i Europa, från krishärdar till tillväxtmetropoler.

Men egentligen är Krugmans bok felöversatt. Visst förklarar han varför en hel del har gått "bankrutt", men framförallt berättar han att problemen kan lösas, det finns en hälsans väg! Originalets titel är End This Depression NOW!, och den titeln borde ha översatts rakt av, Gör slut på depressionen nu! Här rullar nämligen ekonomipristagaren ut en utförlig strategi för framförallt USA:s men också Europas återhämtning.

Receptet är i grunden klassisk keynesianism - offentliga satsningar, statlig upplåning, håll uppe köpkraften, låt medvetet inflationen vara 4-5 procent några år framåt.

Och vad gäller Europa - tryck ner överskotten i länderna norr om Alperna genom expansiv politik där, för då minskar underskotten i syd.

Annars... Ja, vad annars? Jo, konstaterar Krugman, annars minskar de tyska (och svenska) överskotten ändå om ett par år, eftersom kunderna där nere vid Medelhavet får alldeles slut på pengar.

Men den vägen till utjämning gör alla fattigare.