Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ekonomisk vetenskap handlar inte om rättvisa

Clas Bergströms bok Företagsledarens lön försöker förklara varför ersättningarna till företagstopparna ser ut som de gör. Fredrik Borneskans har läst och undrar fortfarande varför de tjänar så mycket pengar.

Det är ganska exakt fyra år sedan finanskrisen bröt ut för fullt och fick visaren i den ekonomiska richterskalan att slå i taket. Aktie-bostads- och arbetsmarknader världen över inte bara skakade utan rämnade på många håll i skälvningarna som följde. En indignerad arbetar- och medelklass har sedan dess höjt sina röster i en hetsig debatt över ersättningsnivåerna till företagsledningar och anställda inom den finansiella sektorn. Debatten har också handlat om bonusar och ett överdrivet risktagande, vilket antas vara orsaken till att det hela kunde gå så snett.  

Om debatten varit tämligen känslomässig har Clas Bergström i Företagarens lön ett betydligt mer distanserat perspektiv. Han redogör helt enkelt för vad forskningen – den ekonomiska ska tilläggas – har att säga om ersättningsnivåerna till företagsledare och om avtalens konstruktion.

Vi får veta att ersättningarna var höga fram till ungefär 1930 för att efter börskraschen sjunka snabbt och därefter bara stiga igen långsamt fram till ungefär 1980. Någonstans under det pastellfärgade åttiotalet, med sina drömmar om rikedom och snabba klipp, släpptes emellertid tyglarna lösa och ersättningarna mångdubblades fram till millennieskiftet. En ny våg av sänkningar började därpå, möjligen på grund av it-kraschen och senare finanskrisen. Hårdraget liknar dock ersättningskurvan ett U. Sverige som ligger lågt i sammanhanget betalar en genomsnittlig vd 46 gånger mer än en industriarbetare, medan en amerikansk vd tjänar mer än 100 gånger industrilönen.

Kanske är det här bara en följd av tillgång-efterfrågan och att företagen blir större? Är lönerna helt enkelt marknadsmässiga? Bergström ligger som jag uppfattar det närmare ett ja än ett nej på de här frågorna. Visst ser han enstaka exempel på skandaler men i det stora hela tycks han tycka att systemet fungerar, finanskrisen berodde inte heller på brister i bolagsstyrningen. Och han har nog helt rätt, i alla fall betraktat enligt gängse ekonomisk vetenskap.

Att skyhög ersättning, gärna kombinerad med bonusar och allehanda förmåner, lockar till sig den högsta kompetensen är något som anses betydligt mer självklart bland ekonomer än bland övrig befolkning.  Någonstans i bakgrunden tassar the economic man med sina förmodade rakt igenom rationella- och ekonomiska val, den lätt autistiske figur som Katrine Kielos i våras slet kostymen av i Det enda könet.

Vad Bergström visar med sin tydliga, och i sig väl genomförda, sammanfattning av forskningens svar på frågorna om företagsledningarnas ersättningsnivåer, är att huvudfåran inom den ekonomiska vetenskapen inte besvarar frågorna som vanligt folk ställer.

Anta att det verkligen stämmer att det inte fanns några incitament för ledningarna till överdrivet risktagande innan finanskrisen, att lönerna var marknadsmässiga och därmed i ekonomiskt perspektiv legitima. Betyder det här i så fall också att de var och är rimliga? Själv skulle jag utan att tveka svara nej. I min värld medför mångmiljonlöner stora risker för fartblindhet hos de som får dem, oavsett vad ersättningsnivån sedan beror på. De innebär också gigantiska problem ur ett rättviseperspektiv.

Ekonomisk vetenskap handlar inte om rättvisa. Den som söker svar på frågor av det slaget får vända sig till annan vetenskap eller än hellre till sitt eget förnuft och samvete, det senare är förövrigt något som kunde rekommenderas även företagsledare.