Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

EHRLING: När ska S sluta hyckla och erkänna sitt eget ansvar i normaliseringen av SD?

Förhållningssättet till SD splittrar de borgerliga partierna. När frågan i en inte alltför avlägsen framtid ställs på sin spets, gissningsvis efter valet 2018, så kommer det borgerliga resonemangsäktenskap som är Alliansen att knaka i fogarna.
Kanske rasar det helt och hållet. Kanske gör det inte det.

Annons

Mest notabelt är i stället hur lite den gemensamma beteckningen betyder i det ideologiska tomrummet efter Fredrik Reinfeldt.

I det stora partiet Moderaterna dväljs nu åter mest gammal symbolpolitik och cynisk partitaktik: Oförtröttligt söker man efter de rätta ordvalen som öppnar för att regera med stöd av Sverigedemokraterna utan att spräcka samarbetet med de mindre partierna.

Kristdemokraterna och Liberalerna våndas med tilltagande desperation i en uppenbar avsaknad av väljarbas och försöker förtvivlat få testballongerna att stiga mot hösthimlen. Riktigt tryggt känns egentligen bara Centerpartiet, men detta i en position som för varje vecka tycks mindre förenlig med den politikutveckling som sker i Moderaterna och Kristdemokraterna.

Snart är vi tillbaka vid tunnast tänkbara borgerliga gemenskap: Vi som inte är vänster.

I Socialdemokraterna myser man förstås. Varje medieminut om alliansens plågor och ny mikrofraktur i oppositionssamarbetet är en vinst för den famlande minoritetsregeringen.

Påminnelser om den potentiella oredan efter valet 2018 ger också illusionen av att dagens ordning är stabil. Och desto mer man diskuterar motståndarna, desto mindre tid har man över till självrannsakan.

Dala-Demokratens socialdemokratiska ledarredaktion publicerade därför nyligen en video där bilder av sköldbärande sverigedemokrater på 90-talet varvas med trevande stämmor från dagens borgerliga partiledare. I ingressen stod: Normaliseringen är långt gången – den blåbruna röran blir allt tjockare". Nyligen larmade också Anna Norling, ledarskribent på nästan lika röda Arbetarbladet i Gävle, om den normalisering av Sverigedemokraterna som sker där i och med att alliansen styr kommunen fastän man har ett mandat mindre än de rödgröna.

Även om jag som boende och också uppväxt i Dalarna sett min beskärda del av socialdemokratins skenhelighet, och fann min egen ideologiska klangbotten i just avsmaken inför det systematiska dagtingandet med värderingar som S kretsar kring, så tycker jag att debatten om normaliseringen av SD är otroligt provocerande.

Inte för att jag tycker att S-argumentationen är felaktig i sak. Nej, här om någonstans kan liberala och socialdemokratiska krafter sluta samman mot grupptänkande och främlingsfientlighet.

Ingen tror väl på allvar att man ska lyckas regera med stöd av Sverigedemokraterna utan att de tillerkänns inflytande? Som del i maktunderlaget skulle partiet än mer förgifta det politiska samtalet och systemet. Detta begriper de borgerliga partiledarna och ändå svajar de betänkligt.

Men handlar normaliseringen av Sverigedemokraterna verkligen bara om att det är ett oseriöst, populistiskt, protektionistiskt parti med rasistiska företrädare och ett än mer rasistiskt förflutet?

För vad gjorde socialdemokratins ideologiska grindvakter när det blåste som hårdast i flyktingfrågan förra hösten?

Jo, DD:s chefredaktör Göran Greider var en av de första att vända kappan efter vinden. När han i våras fick chansen att över stor yta på Aftonbladets kultursida (4/3) förklara sitt tydliga ställningstagande skrev han:

När regeringen förra året kraftigt stramade åt migrationspolitiken kunde jag inte annat än stödja den nya politiken. Ett flyktingmottagande som i höstas snabbt nått rekordnivåer hade, om det fortsatt, antagligen tvingat den rödgröna regeringen att avgå och det enda säkra vi kan säga om var det slutat är att migrationspolitiken stramats åt än hårdare. Och inte bara det: borgerlig regeringspolitik i dag skulle snabbt designa om Sverige till ett land med en mycket snabbt växande låglönesektor.

Aldrig har han bättre sammanfattat Socialdemokraternas prioriteringsordning:

1. Makten. 2. Systemen.

Nu lär vi bli kvar exakt där vi är, "på EU:s miniminivå" som det hette när S-ministrar skulle argumentera för sina i delar direkt integrationsmotverkande reformer.

M och S har hittat åter till sin historiska järnaxel kring invandringsmotståndet där gammal nationalism och strävan efter en prydlig ordning blandas med en nästan lika unken vurm för arbetarrörelsens historiska vinster på arbetsmarknaden.

De dramatiskt försämrade villkoren för flyktinginvandring kommer inte få SD att försvinna. Den främlingsfientliga och populistiska farsoten har brett ut sig över i stort sett hela västvärlden.

Men hur ska vi vinna striden om det öppna samhället när politiska reträtter och svek som socialdemokratins i flyktingfrågan normaliserats?

Läs mer av Gabriel Ehrling: "Anna Hagwall (SD) är en antisemitisk och rent okunnig politiker".