Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EHRLING: Fria hellre än fäll i fråga om "hembakat" i finnmarken

/

Det finns många anledningar att älska Dalarna. För mig handlar det mycket om att landskapets olika delar på sätt och vis är så lika, och samtidigt så särpräglade. Det går inte en vecka i arbetet på DT utan att jag slås med häpnad över en plats som jag aldrig tidigare har lagt märke till.

Annons

Då jag hör hemma i södra Dalarna och därmed är van med bergslagsbygd har landskapets norra delar fått en alldeles särskild plats i hjärtat. De verkligt djupa skogarna, fjällen, människorna – för mig blir Dalarna något helt annat när man reser norr eller väster om Mora. Det är underbart.

I vissa avseenden är det förstås svårare att leva och verka där. Avstånden är längre, det befolkningsmässiga underlaget för handel och service mindre.

Jag urskiljer ofta en gräns som löper genom Sverige – där efterkrigstidens expansion av offentlig sektor avstannade. Bruksorterna ligger innanför, lands- och glesbygden huvudsakligen utanför. Det är glesare på andra sidan, men samtidigt känns luften lättare att andas. Människorna som bor på andra sidan gränsen har aldrig invaggats i den falska tryggheten att "någon annan" säkrar en ljusnande framtid, eller ens håller skuggorna borta.

Man både kan och gör själv.

Här finns urtypen av de människor som ger politikerna något glittrigt i ögonen när de talar om "entreprenörskap". Här är det dock inget märkvärdigt med det. Man gör som man alltid har gjort.

Min grundinställning är att vi ska vara oerhört tacksamma över de människor som genom blod, svett och tårar ger gles- och landsbygden liv. Dalarna och Sverige vore fattigare utan dem och den verksamhet – kommersiell såväl som ideell – som lever i dessa bygder. Det är tack vare varje dags gnetande som andra på fritiden kan resa dit och njuta av all den skönhet som finns där, och fyllas av de historiska och samtida berättelser som gles- och landsbygden är så rik av.

Om det går en sådan gräns genom Sverige så ligger den gamla Makkolabaren i Kvarnberg några mil norr om Orsa klart på andra sidan. Lokalen hade varit tom i åratal, men så kom Ann-Louise Danielsson. Hon bestämde sig för att göra det oväntade – det vågade – och slog i våras upp dörrarna till Skogslyckans kursgård och kafé.

Ny kraft flödade i finnmarken.

"Kan jag stanna här i skogarna så är det bäst för min del", sa Danielsson i en DT-intervju någon vecka efter att hon öppnat.

DT berättar i dag att Danielsson hamnat i konflikt med kommunens miljökontor, vilket Orsa delar med Mora. Det rör sig inte om sanitära problem, utan inspektionen har anmärkt på att Danielsson på den handskrivna gatuprataren utanför skrivit hembakat. Kommunen menar att detta är vilseledande då det kan uppfattas som att bakverken blivit till i Danielssons hem. Det finns inget i Livsmedelsverkets regler som förbjuder försäljning av sådant som bakats i hemmet, utan detta är en fråga om att information ska överensstämma med verklighet. Kommunens inspektör konstaterar: "konsumenterna måste kunna göra ett medvetet val".

LÄS MER: Bakar allt själv men förbjuds använda ordet "Hembakat".

Kaféägare Danielsson är inte imponerad:

Det känns som att förolämpa kundens intellekt. Alla förstår vad som menas med "hembakat", det betyder att man har bakat kakorna och lagat maten från grunden samt gjort det på plats.

Det finns ingen anledning att gå hårt åt kommunen. Vore det enbart en fråga om semantik så är "hembakat" inte en bokstavlig beskrivning. Även principiellt finns det logik bakom agerandet: Grunden för all handel är att man i tillräcklig utsträckning kan lita på riktigheten i den information som finns att tillgå. Kommunen har även gett uttryck för viss resonlighet – om än på byråkratins oavsiktligt komiska vis – när man öppnat för att det i anslutning kan anslås en separat text som förtydligar vad som menas med hembakat. Kanske kan förlikning nås kring "hembakat" inom citationstecken?

Men samtidigt: Hur stor är risken att gatuprataren faktiskt leder vilse där i finnmarken? Serveringen sker trots allt på ett kafé. Det är heller inte någon utomstående som anmält Danielsson.

Lag är lag och stiftas i Stockholm. Men riksdagen varken kan eller ska detaljreglera allt. Kommunerna måste bedöma de enskilda fallen. Det har man också gjort då man ännu inte fattat något beslut utan bara gjort en första anmärkning. Något omedelbart hot mot verksamheten föreligger alltså inte.

I fall som detta bör man hellre fria än fälla. Jag tror att ett sådant förhållningssätt är viktigt och riktigt i alla samhällen. För lands- och glesbygdens del är jag övertygad om att det är en fråga om överlevnad för den näringsverksamhet som väl finns.

Annons