Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

EHRLING: Är Högskolan Dalarna inget mer än regionalpolitik för Socialdemokraterna?

Artikel 2 av 4
Högskoleflytten
Visa alla artiklar

Frågan om högskolans eventuella "samlokalisering" till Falun fick i går ett definitivt svar då det blev känt att regeringen tvingar högskolestyrelsen att ha kvar verksamheten i Borlänge.

Sett till det rena utfallet överensstämmer detta med den linje DT:s ledarredaktion argumenterat för: Om priset för en flytt är att den för Dalarnas framtid helt avgörande relationen mellan de två stora städerna lider stor skada så är det faktiskt inte värt det. Hur gärna man än vill så kommer organisatoriska frågor av det här slaget med nödvändighet kräva ett visst mått av pragmatism, viket vi vädjat till högskolestyrelsen om.

Ändå är sättet processen nu landar i denna slutsats rent ut sagt bedrövligt. Så här ska inte akademisk verksamhet styras!

Frågan om en flytt till Falun uppstod så klart inte ur tomma intet. Högskolan Dalarna har länga gått kräftgång i botten på de rankingar som mäter lärosätenas verksamhet och dragningskraft hos studenter. Som en följd av högskoleledningens – i ledarredaktionens tycke mycket överdrivna – tro på att distansutbildningar är framtiden för Högskolan Dalarna har vardagen på campus och bibliotek tett sig allt ensligare.

Och det är förstås befogat att fråga sig: Hur mycket kan ett par mil mellan Dalarnas med infrastruktur och kollektivtrafik bäst sammankopplade städer göra, egentligen?

Så hade man förstås kunnat gå och fundera år ut och år in, och det var därför välkommet att högskolans rektor Marita Hilliges satte i gång en process som med tiden skulle ställa frågan på sin spets och innebära ett avgörande. Detta kopplades i tid klokt till arbetet med en ny vision för högskolan.

Studentkåren välkomnade omedelbart tanken på en flytt till ett enda campus, något man vidhållit genom hela processen.

Tyvärr valde kommunstyrelsens ordförande i Borlänge Jan Bohman (S) att anlägga en närmast antiintellektuell linje i frågan: Den borde inte få utredas över huvud taget – kommunen hade investerat för mycket i lokalerna!

Så för att möta (den i och för sig förståeliga) nervositeten hos Borlänges förtroendevalda kom utredningen att arbeta öppet med löpande dokumentation på en blogg. När utredningen var klar anordnades en hearing med inbjudna aktörer från hela länet.

Ansvarig minister Helene Hellmark Knutsson (S) har följt debatten noga, men också varit glasklar kring regeringens syn på saken. När hon besökte högskolan i februari sa hon: "Det står dem (högskolans ledning, reds anm.) fritt att tillsätta en sådan här utredning och då får vi (regeringen, reds anm.) bara följa den." Hon fortsatte: "Högskolan har den friheten och det ansvaret att göra den här avvägningen själva".

Det ligger i sakens natur att engagemanget för en offentlig verksamhet är som störst när den hotas av flytt eller nedläggning, men i det här fallet har argumentationen bitvis tagit sig rent absurda uttryck. För det är förstås minst sagt överdrivet att Borlänges näringsliv skulle lida potentiellt förödande skada av att behöva hämta sin kompetens från grannstaden 20 minuters bussfärd bort. Lika skruvat är det förstås att, som Jan Bohman (S), släpa in den slitna parollen "Hela Sverige ska leva" som ett argument för två campusorter på ett avstånd som är kortare än det undertecknade hade till gymnasieskolan.

Mest vulgär blev Göran Greider som på DD:s ledarsida (S) menade att det var för att akademiker inte stod ut med att ens se industrier man ville flytta till Falun.

Nu hann ärendet aldrig komma till beslut i högskolestyrelsen. I stället blev det snabbt trångt i kön av stoltserande Borlängepolitiker framför länets medieredaktioner.

Carl-Oskar Bohlin (M) och Leif Lindström (V) krävde omedelbart att Marita Hilliges lämnar sitt uppdrag som högskolans rektor (Lindström vill ha väck hela högskolestyrelsen). Jan Bohman (S) hade förstånd nog att avstå från sådana krav och gladdes i stället åt att regeringen lyssnat på Borlängepolitikernas argument.

När rektor Hilliges själv kommenterade beskedet i DT:s live-sändning sa hon: "Jag tycker personligen att det är beklagligt att regeringen går in och detaljstyr på det här viset."

I detta har hon helt rätt.

Med sitt agerande har Helene Hellmark Knutsson (S) gjort en enda sak klar: Den akademiska friheten gäller bara så långt att den faller socialdemokratins potentater i smaken.

För det är precis som Faluns kommunalråd Jonny Gahnshag (S) skrev på sin blogg efter beskedet: "Risken är uppenbar att det som ses som en seger i Borlänge i själva verket kommer att försvaga Högskolan, göra det svårare att rekrytera studenter, personal och förstås även rektor och styrelse. För vem vill ta anställning på en högskola där det är lågt i tak och där staten när som helst kan komma med tvångströjan?"

Alla bör dock kunna vara överens om att nu måste det bli förändring. Borlängepolitikernas utfästelser måste nu förpliktiga och översättas i studentbostäder och en bättre och roligare studiemiljö.

De privata och offentliga aktörer som stått upp för högskolans närvaro bör nu följa upp med närmare samarbete – exempelvis i formen av praktikplatser, riktade rekryteringsinsatser, erbjudande om relevanta gästföreläsningar eller forskningsprojekt.

För högskolestyrelsen bör slutsatsen att man blir kvar i Borlänge också följas av en annan: Ska man ha två campus är det inte hållbart med den över tid tilltagande slagsidan mot distansstudier. Rena väggar och tak räcker aldrig för att skapa en attraktiv akademisk miljö. Det som sker i det fysiska mötet mellan studenter, lärare och professorer måste vara i första rummet.