Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

EHRLING: Äntligen offentlig debatt om Svealandsregionen – kom till Dalarnas museum i kväll eller följ direkt på DT.se

Storregionfrågan är nu inne i ett kritiskt skede. Förslaget att från 2019 bilda nya regioner i Svealand (Dalarna, Gävleborg, Uppsala, Västmanland, Örebro, Sörmland) och Norrland (Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland) är nu ute på remiss till berörda landsting och regionförbund. Även Västra Götalandsregionen föreslås utökas för att 2019 även innefatta Värmland.

Annons

Den politiska ledningen för såväl Region Dalarna som Landstinget Dalarna har välkomnat den statliga indelningskommitténs förslag och man har, med inspel från stormötet i Tällberg 22 augusti, utarbetat ett gemensamt remissvar som antogs av direktionen för Region Dalarna i veckan och som behandlas av landstingsfullmäktige 26-27 september.

Men även om riktningen är tydlig så finns goda skäl att fortsätta debattera frågan, inte minst i ljuset av att processen inte tar slut med ett "ja". Tvärtom är det när den saken väl är klarlagd som det är som viktigast att Dalarnas folkvalda politiker och ledande tjänstemän vet vad de vill få ut av en ny region.

För Dalarna är den föreslagna regionindelningen logisk. Ingen av landskapets kommuner har anledning att ens fundera över att söka sig till en annan region. I Sörmland är det knöligare och några kommuner orienterar sig naturligt mot Stockholm respektive Östergötland. Säkerligen kan enstaka kommuner därför längre fram komma att ansöka om att byta region, precis som Heby bytte från Västmanland till Uppsala 2007. Noterbart är också att Härjedalen redan flaggat för att man hellre ingår i Svealand än i Norrland.

Motståndet mot förslaget har varit splittrat och stundom mycket förvirrat. Landet över har det talats om att nuvarande regionala identiteter omöjliggör politiskt och administrativt samgående. I fallet Dalarna kan jag ha viss förståelse för den invändningen. Dalaidentiteten är urstark och därför lurar vi oss lätt att den sitter i väggarna på våra politiska institutioner. Men varken Landstinget Dalarna eller Region Dalarna skapar eller äger Dalarna (något leddarredaktionen i våras skojade med i ett avsnitt av DT Masjävlas) och man kan också notera att en bohuslänsk identitet uppenbarligen överlevt trots att lanskapet på länsnivå fått hänga samman med Göteborg sedan år 1700.

Till listan på övrig kritik som fått ledarredaktionens medarbetare att ta sig för pannan räknas inte minst M:s invändning att även en ny Svealandsregion riskerar att bli rödgrön.

All kritik är dock inte trams. Vi vet fortfarande ganska litet om vad det innebär att vara och ingå i en storregion. Nuvarande regioner kring storstäderna ger viss vägledning, men det är samtidigt något annat att organisera sig utifrån kartor som för alla inblandade inte känns lika givna som att i Borås tillhöra Västra Götaland.

De kritiker som ifrågasatt regeringens vilja att fullfölja löften om det som utmålats som en unik chans att decentralisera makt från statlig till regional nivå har också en god poäng: S historia är en av statskramande.

Men det är inte heller realistiskt att, som flera debattörer i länet gjort gällande, försöka vänta ut att staten ska lägga alla kort på bordet innan man fattar beslut i Dalarna. Det måste finnas någon som kan ta emot makten innan den slussas ut. En regional indelning med sex starka regioner kan också – på ett helt annat sätt än dagens 20 landsting/regioner – gå till staten och faktiskt kräva makt och ansvar.

Regional balans – inom regionerna och mellan regionerna – har kommit att bli en bärande tanke för de dalapolitiker som förespråkar en ny storregion.

Denna goda princip tjänar även syftet att den hjälper till att sätta regionaliseringen i ett sammanhang. Det är lätt att stirra sig blind på det Dalarna sannolikt förlorar i en ny region. Särskilt känsligt tycks det vara med landshövdingen.

Givetvis finns stora värden i en sådan funktion, inte minst förmågan att samla och ena aktörer som annars befinner sig på skilda sidor. Men det kan, i alla fall utifrån demokratisynpunkt, inte anses som någon stor förlust att bli utan det "regionala kungahus" som landshövdingämbetet isolerat innebär. Det finns heller inget som säger att det regionala sätet, länsstyrelsens huvudkontor och landshövdingen måste husera i samma stad.

På samma sätt måste Dalarna i en ny storregion förbereda sig på att den mest avancerade specialistvården fortsätter att centraliseras mot universitetssjukhusen i Uppsala och Örebro, precis som redan i dag sker genom samverkansförbund mellan landstingen. Och det är rätt och riktigt. Däremot finns det inget som säger att en storregion skulle medföra sämre närsjukvård.

Tanken om regional balans ger också att Dalarna kommer att kunna få något annat. På bordet finns inte bara de arbetstillfällen som i dag ryms inom landstinget, Region Dalarna och länsstyrelsen. Därtill ska statliga myndigheter som Försäkringskassan och Skatteverket få regionala huvudkontor och regeringen har också, som smörjmedel i regionaliseringsprocessen, lovat flytta ett antal statliga huvudkontor från Stockholm.

Inom den nya regionen kommer det också att behövas stora enheter som hanterar allt från tandvård, hjälpmedel och habilitering till regional utveckling/infrastruktur, kollektivtrafik och turism.

Givet att Trafikverket redan finns i landskapet och att Dalarna i indelningskommitténs utredning pekas ut som ett föredöme på turismområdet är det en god idé att i förhandlingarna rikta in sig på dessa områden.

Om de nya regionerna förmår att hålla staten vid sina löften talar det för att regionaliseringen blir en plusaffär för Dalarna på sysselsättningssidan. Därtill kommer de nya regionerna att ge människor i Dalarna tillgång till en bättre vård och framför allt en sjukvårdsorganisation som är bättre rustad för en allt äldre befolkning.

Regionaliseringen är en nödvändig men inte oproblematisk reform. Det redan pågående förhandlingsarbetet ställer stora krav på de personer som företräder Dalarnas intressen och det räcker inte att förhandlingstaktiskt försöka vänta ut staten och övriga län.

Kom gärna till museet i kväll och ställ arkitekterna till förslaget mot väggen! Vi ses där.

LÄS ÄVEN

EHRLING: "Därför ska Dalarna ingå i en ny Svealandsregion"