Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Efter 63 år är Åke fortfarande kvar

Åke Hinz var en av de 67 tyskar som efter kriget värvades till Sverige för att arbeta i gruvorna.
Efter kontraktstiden på två år åkte de allra flesta hem, men inte Åke Hinz.
Kärleken var den främsta orsaken, men också fördelarna med att jobba i en malmgruva jämfört med de tyska kolgruvorna.

Annons

Det var den 10 oktober 1951 som Åke Hinz kom till Sverige. Han minns tågresan till Ludvika, hur han och hans tre kamrater blev hämtade med en Volvo Duett, hur han under färden till Håksberg såg landskapet och började undra var han egentligen hamnat.

Som uppvuxen i staden Lübeck var han van en helt annan miljö. Men snart fann han sig tillrätta med livet i det nya landet även om han - sitt svenska påbrå till trots - inte kunde någon svenska i början. Däremot kunde han från första dagen äta sig mätt.

– Innan jag skrev på kontraktet i Lübeck fick jag lova att äta ordentligt. De tyckte att jag var lite väl spinkig. Löftet var lätt att hålla när man kom hit till allt överflöd, säger Åke Hinz.

Efter ett tag tröttnade han på boendet i en av de fem barackerna i Håksberg. Tillsammans med en vän hyrde han i stället en lägenhet i Landforsen. Nackdelen var att den var kall på vintern, fördelen var att det bodde en ung kvinna i grannhuset.

1952 gifte sig Åke med Monica och bildade familj.

– I och med det kom jag ifrån de andra tyskarna, förutom i jobbet förstås.

När Åke Hinz kom till Sverige lämnade han ett land som till stor del låg i spillror. Lübeck hade också drabbats, framför allt har natten till Palmsöndagen 1942 etsat sig fast hos honom.

– Vi tillbringade den natten i ett skyddsrum medan bomberna föll. Min far jobbade nattskift och var inte med oss, men vår oro för honom visade sig sedan vara obefogad.

Efter kriget var de tyska fabrikerna sönderbombade, men gruvorna hade klarat sig bättre.

– Jag arbetade en tid i en kolgruva och det var något helt annat än malmgruvorna här i Bergslagen. Jämfört med dem var det varmt, rasrisken större och luften dålig.

Under sitt yrkesverksamma liv jobbade Åke Hinz i flera gruvor i Västerbergslagen allt eftersom den ena efter den andra stängdes. När produktionen i den sista, Grängesgruvan, upphörde hade han tre år kvar att jobba men tack vare en "fallskärm" kunde han mjuklanda som pensionär.

I dag kan han sitta hemma i Blötberget med nära 60 års erfarenhet från gruvbranschen och som åskådare följa debatten om gruvornas eventuella omstart. Själv är han skeptisk till planerna.

– Jag hoppas förstås, men är man realist så tror jag inte att det blir verklighet, säger Åke Hinz.