Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dokument: Dalarnas bruna mylla - Här är Dalarnas nazistiska historia

Den nationalsocialistiska rörelsen i Dalarna har rötter långt tillbaka, men har aldrig haft något starkt fäste historiskt. Det är först nu som den har etablerat sig på allvar i länet.
– Det finns inget som tyder på att verksamheten kommer att avstanna, säger historikern Helene Lööw.

Även om Dalarna som landskap – tills nu – inte har stuckit ut som något traditionellt fäste för nationalsocialismen så finns ändå en brun tråd bakåt i tiden. Rörelsen har dalska rötter långt tillbaka. Faktum är att Sveriges första nationalsocialistiska parti, Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet (senare Svenska nationalsocialistiska partiet), bildades av de tre bröderna Furugård vid ett möte i Älvdalen 1924. Gunnar Furugård, bror till partiledaren Birger, var då provinsialläkare i Älvdalen. Vice ordförande i det andra stora – och konkurrerande – partiet var Erik Walles, som sedan blev lärare i Falun.

Läs även: DT Granskar: Nazisterna som ska demonstrera i Borlänge på 1 maj

Det var då som nu om en rörelse på en blygsam nivå och någon politisk representation fick de aldrig lokalt. Det har alltid handlat om små sekter snarare än riktiga partier.

– Men Dalarna var ju något av ett fosterländskt ideal och det var också en del överspända hembygdsmänniskor som drogs till nazismen, säger Hans Lindquist, tidigare politisk redaktör på Falu kuriren. Han har studerat den nationalsocialistiska rörelsen i Sverige under lång tid och har skrivit boken Fascism i dag: förtrupper eller eftersläntrare? som kom ut 1979.

Än mer marginaliserade blev de, av naturliga skäl, efter andra världskriget. Nordiska rikspartiet, NRP, bildades 1955, men hade sporadisk aktivitet i Dalarna. En lokalavdelning startades så sent som 2008 och det senaste livstecknet från dem i trakten torde vara när flygblad delades ut i Leksand, Rättvik och Horndal 2009 innan partiet lade ner för gott.

– De hade några spridda medlemmar här och där i Dalarna.

Rekryteringen av nya medlemmar var trög, men under 80- och 90-talet ändrade rörelsen karaktär. NRP blev länken mellan det gamla och det nya. Fronttrupperna utgjordes till stor del av skinheads och vit makt-musiken blev en effektiv propaganda- och rekryteringskanal. Rasismen och antisemitismen blev mer uttalad, kombinerad med en våldsretorik som ibland omsattes i praktiken. På 90-talet blev det också ett uppsving av aktiviteten i Dalarna, med militanta aktivister i bland annat Ludvika/Smedjebacken, Borlänge, Mora och Hedemora.

– Ett par av SD:s kandidater på valsedeln till fullmäktige i Borlänge dök upp i ledningen för Riksfronten i södra Dalarna efter det för dem misslyckade valet. Ett bisarrt gäng som öppet skröt över sin väpnade avdelning "Gardet", som poserade med automatkarbiner på tidningsbilder, säger Hans Lindquist.

Förutom traditionell utomparlamentarisk politisk verksamhet har nationalsocialister i Dalarna begått en rad mer eller mindre politiskt motiverade brott.

En av de mest beryktade grupperingarna under början av 90-talet var VAM, Vitt ariskt motstånd. Det var en löst sammanhållen grupp med ett tiotal aktivister. De stod för en revolutionär våldsam ideologi och medlemmar dömdes för bland annat bankrån och vapenbrott. Ett spektakulärt gripande skedde i Ludvika, där en av förgrundspersonerna bodde. Polisen sköt tårgas – först in i fel lägenhet – innan de grep de efterlysta aktivisterna.

Klas Lund, som tills i höstas ledde Svenska motståndsrörelsen, var en av personerna i VAM.

– VI hade en naiv och omogen taktik, men i sak anser jag fortfarande att vi hade rätt, menade han i en intervju i fjol i Svenska motståndsrörelsens Radio Nordfront.

1994 rånades två vaktposter på sina automatvapen inne på Dalregementet. Tre bröder från Mora, kopplade till nämnda Riksfronten, greps och två av dessa dömdes i hovrätten. Den äldste av bröderna fälldes också för sin inblandning i en bombsprängning på en skola i Mora 1997, när en judisk man föreläste om förintelsen.

Riksfronten hade en period sin bas i trakten runt Fagersta och Smedjebacken.

I Hedemora inträffade en rad händelser 1995 som fick stor uppmärksamhet i riksmedia. Riksfronten hade kommit över elevlistor från klasser med svenska för invandrare och i flera fall blev flyktingar misshandlade och trakasserade av grupper med rasistisk anknytning. Där hölls också en nazistdemonstration, som slutade i upplopp och ett stort polisingripande.

En annan demonstration hölls i Älvdalen 1997. Mora tidning rapporterade om misshandel och skadegörelse.

I Ludvika centrum ägde ett stort gatuslagsmål mellan nazister och antirasister rum 1998. Året efter fick Nationalsocialistisk front tillstånd att genomföra den första tillståndsgivna nazistiska första maj-demonstrationen sedan 1940-talet. År 2000 fick de däremot avslag på sin ansökan om demonstrationstillstånd. Polisen motiverade det med att de inte kunde garantera säkerheten.

Nationalsocialistisk front var även aktiva i Borlänge. 1999 samlades ett hundratal sympatisörer för ett möte i Idkerberget, utanför staden och på Sverigedemokraternas valsedel 2000 fanns två personer med anknytning till dem. Nationell ungdom gjorde också värvningskampanjer i staden.

Nippe Sylwén var fältfritidsledare på den tiden och minns hur stämningen var i Borlänge.

– Det var inget trevligt, när man träffade på dem var de ofta tio åt gången. Det var något hela tiden, säger han.

Någon politisk kraft blev de såklart aldrig, men de kunde bli ett hot mot enskilda – något exempelvis en familj i Borlänge fick erfara 1999 när en grupp ur den nationalsocialistiska miljön trängde sig in i deras hem, slog sönder huset och misshandlade flera personer.

– Det var ju unga människor. Det blev ju löjligt, de gick runt och sa att alla banker i Borlänge styrdes av judar. Det låg på den nivån. Men en del fortsatte och blev kvar i rörelsen.

Medlemmarnas sammansättning har ändrats de senaste åren och framtoningen blivit mindre subkulturell. Exempelvis skinheadkulturen är i det närmaste utdöd. Nya grupperingar har tillkommit.

Nationalsocialistisk front bytte 2008 namn, först till Folkfronten, sedan till Svenskarnas parti. Den öppet nationalsocialistiska och antisemitiska retoriken tonades då ner, men bland andra SÄPO menade att det bara handlade om en kosmetisk förändring. Partiet har i Dalarna haft en lokalavdelning i Mora. SvP-medlemmar har via SD haft kommunala mandat i Hedemora och Säter. Det ställde även upp i kommunalvalet i Mora 2014. I Falun möttes deras blygsamma torgmöte inför valet 2014 av ungefär tusen motdemonstranter.

En annan, numera avsomnad, grupp var Dalarnas fria nationalister, som var knuten till nättidningen Info-14 och aktiv för knappt tio år sedan.

Forskaren Helene Lööw, som har skrivit flera avhandlingar och böcker om svensk nationalsocialism, menar att rörelsen är på frammarsch.

– Just nu finns inget som tyder på att verksamheten kommer att avstanna, säger hon.

– Rörelsen befinner sig i ett sorts formeringsskede, där Nordiska motståndsrörelsen är en av krafterna. Sedan finns det andra former av initiativ. Det är en värld med olika inriktningar som stundtals befinner sig i strid med varandra.

Att de väljer att demonstrera på 1 maj, arbetarrörelsens dag, är inget nytt.

– De har hållit på med att försöka erövra 1 maj ända sedan 30-talet så det är inga konstigheter i sig. De har alltid framställt sig som det tredje alternativet, varken höger eller vänster. Då blir det naturligt att inte bara anamma de nationella symbolerna och dagarna, utan även arbetarrörelsens högtidsdag – för att markera att man är både och.

Helene Lööw menar att termen högerextremism är missvisande för att beskriva nationalsocialismen. Då är "centrumextremism" en mer passande beteckning.

– Det är en blandning, en hybrid. Det finns en strid mellan högern och vänstern om var nationalsocialismen hör hemma. Högern säger "socialism – de hör hemma hos er". Nej, säger vänstern, "de har typiska högergrejer, de hör hemma hos er". Och så grälar man och kommer aldrig någonsin vidare.

Själva är de också tydliga med att de vill kallas just nationalsocialister och inte nazister. Där får de medhåll av Helene Lööw.

– "Nazist" är ju från början deras politiska motståndares skällsord. Men det blir ibland en lek med ord idag eftersom det inte är någon allmän kunskap man förhåller sig till. Själv föredrar jag alltid att kalla dem för nationalsocialister, men där får man alltid föra en strid med förlag och liknande för de vill alltid använda termen nazism.

Svenska motståndsrörelsen bildades 1997 och har haft aktivitet i Dalarna åtminstone sedan 2006. Förra året bytte de namn till Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Flera av rörelsens toppnamn bor i trakten runt Ludvika och Borlänge. Per Öberg, som sitter på det mandat som SMR kuppade åt sig i Ludvika ledde tidigare Riksfronten från Fagersta, bara några mil därifrån.

Förutom i Ludvika har de kommunal representation i Borlänge, där Pär Sjögren sitter som ersättare på SD-mandat. I fjol startade de officiellt en parlamentarisk gren. Ambitionen kan vara att locka väljare utöver de strikt rasistiska sympatisörerna. I Ludvika har NMR engagerat sig i bland annat frågan om byskolor.

– Det handlar också om ett sorts byggande av social legitimitet. Man engagerar sig i lokalsamhället, i medborgargarden och liknande.

De nationalsocialistiska partierna har aldrig varit massrörelser, snarare små toppstyrda organisationer med höga krav på medlemmarnas aktivitet. Nordiska motståndsrörelsen gör många utåtriktade aktioner, men är ändå en ytterst marginell rörelse.

– Den stora massan vill man bara ha in i samband med val. Det är gentemot dem man vill bygga upp legitimiteten. Tidigare har vi sett soppkök och insamlingar. Man vill manifestera att det är svenskar man bryr sig om i första hand, fattiga svenskar, svenska arbetslösa och så vidare. Man ställer det mot de rörelser som samlar in pengar till flyktingar och liknande, vilket man gjorde även på 30-talet.

Nationalsocialismens ställning i lokalsamhället är ett fält där det behövs mer forskning, menar Helene Lööw.

– Dalarna är inte något av de områdena som har stuckit ut på ett sådant sätt som många andra, men det är en vit fläck forskningsmässigt. Vi vet att det har funnits en organisatorisk tradition som levt kvar i vissa regioner, men det finns inga lokalhistoriska studier som kan svara på de frågorna.

Läs även: Polisen: Liten risk för oroligheter på 1 maj

Fotnot: DT har varit i kontakt med Per Öberg, Nordiska motståndsrörelsens presstalesman, som har avböjt intervju.