Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Distanslös hyllning av Sahlin

Mikael Romeros bok om Mona Sahlin har sina förtjänster, den ger en osminkad bild av maktspel och en unik bild från tobleroneaffärens mittpunkt.
Men det är också en onyanserad hyllnig på naiv prosa.

Annons

Det är lätt att tycka synd om Mona Sahlin. Hennes parti har huggit kniven i ryggen på henne två gånger, minst. Väljarna har förkastat henne. Och inte är det lätt att få ett internationellt jobb heller.

Att hennes tidigare pressekreterare Mikael Romero nu publicerar boken Tobleroneaffären gör nog inte det sahlinska livet så värst mycket roligare.

Romero är absolut inte elak mot Sahlin. Problemet är att det är tvärtom. Han saknar helt distans till sin förra chef, hon är fläckfri, orsaken till hennes fall är i Romeros ögon enbart det orimliga mediedrevet och att det underblåstes av svekfulla partivänner som inte tvekade att i lönndom, under källskyddets anonymitet, plantera nya mediala "avslöjanden".

Romeros oförmåga att reflektera litet distanserat över varför det gick som det gick är bokens ena svaghet, den andra är det ibland nästan naiva och trosvissa språket.

Men det hindrar inte att boken har en hel del unika styrkor.

För det första ger Romeros berättelse en extrem inside-känsla - oj, så här, precis så här vedervärdigt är det när en makthavare, ens chef, befinner sig mitt i ett enormt mediedrev! Romero kastade i sin dator ner precis vad som hände och vad som sades just när det skedde, och det plockar han nu upp. Det blir en omedelbarhet som suger tag i en, långt mer än värsta avsnittet i tv-serien Vita huset. Läckert!

För det andra ger texten en ovanligt osminkad bild av hur rent ut sagt jävligt det politiska maktspelet kan vara när ens så kallade vänner egentligen är ens värsta fiender.

Mona Sahlin var vice statsminister under Ingvar Carlsson. Hon och hennes lilla kansli ingick i den enhet i regeringskansliet som kallas Statsrådsberedningen. Huvuddelen av personalen där jobbade för statsministern, bara några för den vice dito.

Ibland satt man i möten där alla deltog. Efter ett tag under Tobleroneaffären upptäckte Romero att om han berättade saker då, så läckte de snabbt ut till medierna, i en för Sahlin negativ vinkel. Om han höll tyst, så att den lilla men lätt negativa detaljen av typ försenad P-avgift inte nämndes, så nådde uppgiften aldrig medierna.

Romero kom därmed att jobba i en lätt skräckinjagande ensamhet, präglad av att inte våga lita på någon... Usch!

Den danska tv-serien Borgen handlade främst om en statsminister som vid sin sida hade en informationsmänniska, en "spin doctor". Han var skicklig. Romero var nog inte tillnärmelsevis lika skicklig. Men han fick heller inte den minsta utbildning eller introduktion i hur man hanterar kriser. Han var en kille från trasiga förhållanden i en nedsliten förort - vilket Romero berättar om på ett berörande sätt - som sattes att hantera enormt svåra situationer.

Om Löfven & Co lär sig något av Romero så borde det vara att trimma den mediala krishanteringsförmågan. Åtminstone till samma nivå som Moderaternas Schlingmann-gäng befinner sig på.