Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det stora allvaret

Annons

Säg "fundamentalism" och fram träder bilder av kostymklädda amerikanska tv-predikanter, självmordsbombare, talibaner eller märkliga sekter som fastnat i en 1800-talsloop.

Dessa kanske ska hållas långt borta från beslutsfattande och höga positioner i samhället, men fundamentalism kan faktiskt också vara en källa till inspiration för musikaliska stordåd.

"Fundamentalism är ju bra!" Så tänker jag när jag sjunker allt djupare in i Wovenhands skiva The laughing stalk som släpps i dag.

Det hela handlar ju i grund och botten om att tro. Benhårt och kompromisslöst. Och på något sätt så hörs det ju när en musiker verkligen menar allvar. Wovenhands frontare David Eugene Edward (tidigare i 16 Horsepower) menar allvar. Han skriver sina texter om frälsning, synd och gudsfruktan och bevisar en gång för alla att nutida religiös musik inte behöver vara Carola eller glättig, stelbensopererad gospel i skramliga aulor. I religionen finns berättelser som levt vidare i tusentals år och som berör frågeställningar som inte kan kallas annat än eviga. Det säger sig självt att detta lämpar sig bra att väva både lyrik och musik kring.

En annan artist med Gud på sin sida var Johnny Cash och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att separera detta faktum från hans musikaliska gärning. Hans sista skivor vibrerar av gammaltestamentlig energi.

Ytterligheten åt andra hållet kan vara satanister som Watain eller Funeral mist, som utövar vad som brukar kallas "ortodox black metal". Deras tro på kaos och mörker är lika seriös, vilket de också lyckas förmedla musikaliskt.

Själv är jag fullständigt gudlös, men gillar musik som kommer från hjärtat. Och hade jag tid så skulle jag gärna åka ner till Stockholm i morgon då Wovenhand håller mässa på Strand.