Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det revs något fruktansvärtpå 1960- och 1970-talen"

– Det är inte konstigt att så lite finns dokumenterat om Islingby. Många byar och stadsdelar glömdes bort efter den stora rivningsvågen på 1960- och 1970-talen, säger Roland Andersson, tidigare intendent på Tunabygdens Gammelgård.

Annons

– Före den här tiden var det heller ingen som brydde sig om att dokumentera bebyggelsen i landskapet. Det var snarare tvärtom, konstaterar han.

I början på 1970-talet började Roland Andersson arbeta på Dalarnas museum, bland annat med så kallade översiktliga kulturmiljödokumentationer i Borlänge, Falun och Mora.

– Ja, och de var verkligen översiktliga, det fanns inte så mycket pengar till förfogande och det skulle gå snabbt, säger han och berättar att idén bakom uppgiften var att man skulle peka ut riksintressen i Sverige.

Det handlade om områden och bebyggelse som varit av stort intresse för att beskriva hur kulturlandskapet växt fram i olika delar av landet.

– Vissa områden var sönderbyggda, det hade kommit in för mycket ny bebyggelse som avvek från det gamla bymönstret, och i till exempel Islingby hade man börjat riva flera hus eftersom de låg nära järnverket.

Islingbys kulturhistoriska värde som riksintressant område var därmed reducerat och i stället var det i Borlänge till exempel Bergslagsbyn som hamnade i rapporten med intressant bebyggelsemönster.

– Det var redan så mycket rivet i Islingby då, byn var så förändrad att det inte fanns någonting kvar som man kunde sätta någon större kulturstämpel på, säger Roland Andersson

Han tycker att det är sorgligt att så lite finns dokumenterat från tiden före den stora rivningshysterin i Sverige.

– Det gick ju så fort allting, man hann inte med att dokumentera, och det var heller ingen som beställde några dokumentationer, säger Roland Andersson.

Han berättar att på 1960-talet var inställningen att gamla hus var just gamla, och uttjänta. De skulle rivas för att ge plats för nytt och modernt, det var vad de flesta tyckte.

– Det revs ju något fruktansvärt. Gamla fina stadsmiljöer jämnades bokstavligen med marken. Några fanns det väl som protesterade och tyckte att gamla hus har en historia och därför borde vara intressanta, med de betraktades mest som stollar.

Det var ungefär samtidigt som Roland Andersson kom till Dalarnas museum som sättet att tänka på den äldre bebyggelsen långsamt förändrades

– Ja, då tänkte allt fler att så här kan vi ju inte hålla på, vår historia försvinner ju, säger han och minns att byggnadsvårdsåret 1975 var en slags startpunkt för en ny uppfattning.

– Då började man faktiskt tänka att gamla hus har en historia, att det faktiskt går att bevara och renovera i stället för att riva, säger han.