Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den obegripliga parentesen i S

Annons

När kandidat efter kandidat endera tackade nej eller blockerade varandra började kommunalrådet i Kalmar, Johan Persson (S), föra fram sjundehandskandidaten Håkan Juholt som ny partiordförande.

Perssons förslag möttes av skratt. Det var inte så konstigt. Juholt hade själv förklarat att han var för yvig, för ostrukturerad och hoppades att hans egen fåfänga inte skulle fresta honom att tacka ja, om han någonsin skulle få frågan.

Också sedan han faktiskt fått uppdraget förklarade han i en bil mellan Falun och Borlänge för författaren Fredrik Loberg, att han behöver hjälp att balansera sin personlighets olika sidor: "Ingen vill bli ledd av någon som uppfattas som en clown".

I den nya boken Håkan Juholt - Utmanaren Vad var det som hände? (ETC Förlag) får Juholt prata på. Och prata på. Det hade varit befriande om Loberg bara någon enstaka gång ställt motfrågan "Men du sade ju nyss tvärt om?", men det gör han aldrig.

Politiskt wobblade Juholt mellan höger och vänster i S hela tiden, ända från att han på S-kongressen 1993 både desavouerade partistyrelsen i en omröstning om den ekonomiska politiken och direkt efteråt förklarade att han stod bakom alla besparingsförslag.

Juholt var partiledaren som hade budgetförslag långt till höger men påstår sig ha manövrerats bort för att han för partiets maktapparat i Stockholm stod för långt till vänster. Som berömmer sig för att ha förändrat den politiska debatten i Sverige för att han själv fört fram hjärtefrågor.

Som inte väckte någon som helst debatt.

Han babblar på om sin benägenhet att stå utanför alla kotterier, om sina svaga nätverk i partiet, samtidigt som han beskriver nätverksbyggande redan under SSU:s falangstrider på 1980-talet.

Han säger sig aldrig strävat efter positioner, och talar samtidigt ut om sina besvikelser när han inte blev försvarsminister respektive partisekreterare.

Han ser ingen motsägelse i att han spelade en avgörande roll i att Mona Sahlin tvingades avgå och att han delar ut bitter kritik mot att Östros, Österberg och Sahlin intog samma roll visavi honom.

Boken formar sig till ett famlande försvarstal för sviten affärer: sambons brottslighet, piratbältet, lögnerna i Almedalen, avhoppet från Agendas partiledardebatt, dubbel hyresersättning, internrevisionen i partiet, läckor från staben, sms från VU-möten, virrig Libyenpolitik, budgetdebacle, förlåt-mig-turné etcetera.

Till slut skrev Språkrådet in begreppet juholtare i sin ordsamling.

Egocentrismen, bristen på kompetens, den skriande bristen på intresse för realpolitiska resultat - S är förstås att gratulera till att Juholt inte längre leder partiet.