Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Vi pappor behöver börja prata om vad papparollen innebär

Angående att pappor rankar under “ingen alls”, mätt i procent i Kamratpostens (KP) undersökning om vem barn vänder sig till när de är ledsna. Procentenheterna representerar KP-läsarnas perspektiv. Meningen är att vi vuxna i allmänhet och pappor i synnerhet ska få sig en tankeställare och reflektera över sin egen papparoll. Den avkräver inte på något sätt några avböner eller redogörelser, inte heller syftar den till att peka ut någon skyldig. Avsändaren här är tydlig, det är Kamratpostens läsare som har fått tycka till. Undersökningen visar alltså vad just deras läsare har för erfarenhet, inte varje unge. Går det att ifrågasätta om den ska tas på allvar då? Absolut, men frågan är i stället varför man känner det behovet?

Varför lägga energi på att falsifiera hela undersökningen och värdet som ändå finns i 1 700 röster? När vi vuxna i allmänhet och vi pappor i synnerhet i stället kan ta till oss resultatet och reflektera över vår egen papparoll. Är jag den pappan jag tänkte mig att jag skulle bli?

Vill alla pappor vara en person som deras barn kommer till när de är ledsna? Om ja, och barnet ändå inte gör det, hur kan du som pappa ändra på det? Frågor som föder nya frågor, men frågor vi behöver ställa. KP menar inte att anklaga pappor för att vara frånvarande och emotionellt distanserade. Det är ingen som attackerar dig och kallar dig för en dålig pappa.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg. Det är inget som är glasklart när våra första barn föds vad det innebär. Vi kommer ställas inför nya utmaningar eftersom våra barn ställs inför nya utmaningar. Vad är det då vi behöver göra för att våra barn ska känna den tillit till oss att de vågar komma till oss med sina problem? Under de olika faserna under deras uppväxt.

Hur kan vi kan förhålla oss till den roll vi givits och hur vi vill att den ska vara? Vi behöver ett hälsosamt samtal där vi kan säga hur vi känner, vad vi är rädda för och vad vi tycker är bra med vår egen papparoll, utan att bli dömda som omanliga mansfeminster, white knights eller sexister. Ett samtal där vi möts, på våra egna villkor och kan ta del av varandras perspektiv. Oavsett om det är pappagrupp, kompisgäng eller kollegor. Vi behöver börja prata om det.

Mathias Edbäck Leo

Aspirerande emotionellt engagerad pappa

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel