Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Vems är ansvaret för att min pappa ska få hjälp?

Dag ut och dag in kämpar jag för att min pappa en dag ska få ha det bra. En dag som han aldrig tidigare fått. Han slåss dagligen mot sina tankar och frustrationer eftersom han lider av en psykisk åkomma, personlighetsklyvning. Bakgrunden till hans mående är både lång och plågsam. Då undrar jag, vems är ansvaret?

När min pappa och hans syskon var barn misskötte min farfar sig och de hamnade på barnhem. Vems var ansvaret att se till så att de hade det bra, både innan de hamnade på barnhem och efter?

När min pappa till slut kom därifrån blev han dock skild från sina syskon och de hamnade i olika familjer på olika orter. Vems var ansvaret att se till att de skulle hållas ihop?

När min pappa växte upp blev han behandlad som en arbetare, inte ett barn. Vems var ansvaret att ordna så att min pappa skulle få hinna vara ett barn?

När min pappa till slut blev vuxen blev hans problem många, i dag mår han absolut inte bra vilket smittar av sig på mig. Jag får dagligen samtal från min pappa som ena dagen kan fråga; ’’Hur mår du? Går det bra på jobbet? Pappa älskar dig’’, för att andra dagar säga; ’’Jag orkar inte leva längre, jag har jobbat så hårt i så många år, jag vill bara dö.’’

Vems är ansvaret för att min pappa ska få hjälp?

Eftersom min pappa lider av personlighetsklyvning vet man aldrig vem det är man pratar med. Min pappa, min riktiga pappa, han vill ha hjälp, medan min andra pappa inte vill ha hjälp. Jag har pratat med anställda på Säters mentalsjukhus, jag har pratat med den lokala vårdcentralen, jag har pratat med närmaste psykvårdsavdelning och jag har till och med pratat med polisen. Jag har bett och bönat för att få hjälp eller åtminstone stöd. Ingen vill ta på sig ansvaret.

Jag går runt varje dag och väntar på endast två saker, antingen får min pappa den hjälp han behöver eller så kommer han att dö. Är det en tanke som en dotter får lov att bära? Jag har kämpat mig igenom nitton jobbiga men också glädjefyllda år, vems är ansvaret att jag en dag också ska få må bra?

Självklart är det mitt ansvar, som myndig och delvis välmående. Jag kan dock aldrig slappna av då jag ständigt är oroad över min stackars pappa. Snälla, jag bönar och ber, vems är ansvaret? 

Ledsen och besviken dotter

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel