Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Kyrkans kommunalisering

”Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden.” Under århundraden och otaliga generationer växte hon fram. Under några få decennier monterades hon ner. Det som var individens hemvist och hjärteangelägenhet dög inte för politiska makthavare under 1900-talets senare del. Nu skulle den kommunala demokratin vara förebild. Ungkyrklighetens kampsång om kyrkan försäkrade att ”fast är hon grundad av Herrens hand, byggd till hans tempel i Norden.” Detta var dock inte det väsentliga när nittonhundratalets ideologer skulle föra fram sina partipolitiska dogmer, och följdriktigt togs den av folket älskade psalmen bort i den svenska psalmboken 1986.

Vi behöver inte gå ända tillbaka till 1862 då kommunallagar tillkom som skiljde på borgerlig och kyrklig kommun. Även därefter var den direkta demokratin gällande. Det egentliga brottet med den tradition som varit rådande kom senare.

En tusenårig process som lett till att individen – man som kvinna – fick inflytande i den sanna kyrkliga demokratin bröts väsentligen ett stycke in på 1900-talet. Vid val av församlingspräster, kyrkvärdar och kyrkoråd var varje enskild röst betydelsefull. På 1930-talet påbörjades den nya linjen med inrättande av den indirekta partipolitiska demokratins fullmäktigeinstitut. Nu kom ett nytt tänkande, där man inte frågade så mycket efter den enskildes mening utan efter partiets och den politiska majoritetens.

Steg för steg sekulariserades den yttre ramen för Svenska Kyrkan till dess man åstadkommit en kyrkoordning som i allt väsentligt speglade kommunallagen. Statskyrkosystemet gick i graven vid millenieskiftet men kyrkans kommunalisering stärktes. Även in på 2000-talet styr två politiska partier – socialdemokraterna och centern - beslutsprocesserna och fördelar poster som skall besättas. Även Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill hänga med men har inte fått samma styrkepositioner. (Övriga politiska partier har på riksplanet valt att inte delta i kyrkoval.) Vi har fått den nya, moderna, politiserade och sekulariserade kyrkan. Den så kallade dubbla ansvarslinjen som tidigare fått vara en hörnpelare i den kyrkliga förvaltningen är mer eller mindre ett minne blott. Tidigare gällde en samverkan mellan kyrkans folkligt förankrade självstyrelse och den prästerliga ämbetsförvaltningen.

Vad har då blivit följden? Statistik säger inte allt men nog är det symptomatiskt att allt färre döps, att konfirmationen i praktiken är avskaffad i många församlingar och att gudstjänstdeltagarnas antal sjunker drastiskt. Vem har då anledning att förvånas över att medlemstalet i kyrkan också sjunker? Orsakerna till detta utreds väl knappast lokalt, men följderna blir beslutsfattarna dock yrvaket medvetna om, när det blir allt vanligare att man tvingas till nedskärningar inte minst i den lokala ekonomin. Prästgårdar och församlingshem säljs på den öppna marknaden.

Är då läget nattsvart för dem som vill en levande, frimodig och för människor betydelsefull kyrka?

Svaret är otvetydigt nej. Än idag finns friska församlingar som samlar inte obetydliga skaror och som genom diakoni blir viktiga i lokalsamhället. Än idag finns väckelserörelser som trots makthavarnas tämligen styvmoderliga behandling vill vara kvar i den kyrkliga gemenskapen. Det finns ännu präster som inte ser sitt ämbetsansvar begränsat till 40 veckotimmar och inte minst diakoner är besjälade av att ta sig an utslagna och avsidestagna.

Hur skall vi då våga se mot framtiden? Var finns vägar till förnyelse av den Svenska Kyrkan? Sannolikt måste vi skaka av oss den kommunala tvångströjan, tillåta att en församling inte nödvändigtvis är geografiskt identisk med den borgerliga kommunen, att kommunala gränser mycket väl kan skära genom församlingar och att en kommun mycket väl kan rymma flera pastorat.

Självklart har de politiska partierna en betydelsefull roll i samhällsapparaten, men vi bör inse att andra nomineringsgrupper hör hemma i kyrkans sammanhang. Viktigast är att kyrkan på nytt får vara kyrka – grekiska kyriakon ”det som hör Herren till”. En påbörjad nedmontering av partipolitisering av kyrkomötet måste fortgå. Nya nomineringsgrupper har gjort ett intåg och denna process bör uppmuntras. Sist men inte minst måste vi återgå till en ordning där varje församlingskyrka bjuder in till förmiddagsgudstjänst varje söndag.

Staffan Rönnegård

Prost i Leksand

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel