Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Hela skol-Sverige drar en lättnadens suck – "förnuftet har segrat"

Så har den äntligen kommit, domen från högsta domstolen i det så kallade ”brottargreppsmålet”.

Vid en första anblick en struntsak men för samhället i allmänhet och för skolan i synnerhet är domen ett otroligt viktigt avgörande. År 2017 i Lidköping placerade nämligen en 13-årig pojke en soffa i vägen för en dörr i en skola så att varken elever eller lärare kunde komma till sina klassrum. Trots upprepade uppmaningar så vägrade pojken att flytta på sig. En gymnastiklärare, som också råkar vara elitbrottare, lyfte då helt sonika undan pojken och flyttade sedan på soffan. Där borde saken enligt de flesta människor ha varit avklarad. Men inte i dagens Sverige.

Enligt pojken, och framförallt pojkens föräldrar, så blev pojken kränkt och kräver därför skadestånd av Lidköpings kommun. Barn- och elevombudsmannen, BEO, driver sedan frågan vidare genom hela domstolskedjan – tingsrätt, hovrätt och till sist högsta domstolen. Nu har det alltså äntligen slagits fast att pojken inte kan anses ha blivit kränkt av händelsen.

Hela skol-Sverige drar en lättnadens suck. I en redan ansträngande arbetssituation med ökade krav från alla håll får du som personal i skolan lov att ta ett vuxenansvar och dra en gräns för vad som är okej och inte. Inte minst barn med koncentrationssvårigheter och diagnoser behöver ordning, reda och tydliga spelregler för att klara skoldagen.

Det är känsligt att som politiker lägga sig i, och ha åsikter om, frågor som dessa. Det tycker jag är typiskt för dagens Sverige. Alla välfungerande samhällen bygger på en balans mellan rättigheter och skyldigheter men i Sverige har vi idag en kraftig slagsida i denna ”balans”. Det är nämligen bara politiskt korrekt att tala om rättigheter – väldigt många kräver dessa rättigheter av kommuner, regioner och staten.

Som respons tvingas det offentliga knyta upp enorma resurser på att handskas med dessa krav. Resurser som borde gå till våra kärnverksamheter i form av medborgarnytta istället.

Det handlar också om den offentliga sektorns framtida attraktionskraft som arbetsgivare. Varför ska du som lärare, ambulanssjukvårdare eller polis behöva acceptera fysiska eller verbala angrepp på din arbetsplats? Är rättigheten att känna sig kränkt förbehållet bara vissa människor i samhället?

Jag tror inte att någon vill återgå till smäll på fingrarna med linjal och skamvrå men jag tror att de flesta anser att de vuxna i form av lärare och rektor ska vara ledare och bestämma vilka regler som gäller på en skola. Jag kanske är ett ”barn av min tid” men denna gång, i denna dom, anser jag att förnuftet har segrat.

Björn Ljungqvist (M), barn- och utbildningsnämnden i Falu kommun

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel