Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: År av social isolering och missade högskolestudier

En mulen septembernatt stod jag på bron. Jag såg det kalla vattnet förföriskt locka till mig. Skulle jag göra det? Vad jag inte insåg där och då var att detta var inte slutet av det inre infernot. Det var bara början.

Under morgonen begärde jag att bli inskriven för vård. Jag fick svar efter någon timme och hamnade i vårdkön. Efter ytterligare en månad var det bedömningssamtal hos psykiatriska mottagningen. Jag bedömdes vara i behov av vård och blev uppsatt på väntelista. Månader gick och jag blev allt sämre.

Jag ringde till mottagningen men blev nekad. Jag blev hänvisad till akutjouren men inte heller där fick jag hjälp, varken då eller senare. Ytterligare månader gick och sedan gick tiden för vårdgarantin ut. Jag ringde till mottagningen men blev även denna gång nekad trots självmordsrisk. Jag kontaktade till dåvarande väntetidskansliet som i sin tur ringde och skällde på den ansvarige på mottagningen. Trots det hände ingenting. Till slut ringde jag till mottagningen och hotade med att kontakta Patientnämnden.

Det resulterade med läkarbesök och utskriven medicin, någon adekvat behandling förekom dock aldrig. Till slut kontaktade jag Patientnämnden efter elva månader och knappt några veckor senare ändrade den annars motsträviga mottagningen tvärt och jag fick träffa en psykolog.

Några månader in på terapin fick jag ett förslag om en kontaktperson från socialtjänsten. Det lät då som en bra idé som det talades väl om. Men månader gick och det hände inte mer än bedömningssamtal från socialtjänsten. När jag påtalade mottagningen om att deras version, som jag bedömdes efter, inte stämde blev det total nonchalans från dem och de sa att det var socialtjänstens problem. Det hjälpte inte när deras sätt att kommunicera blev ett ärende hos Patientnämnden, mottagningen rörde sig inte alls från sin ståndpunkt och mina frågor förblev obesvarade. Hos socialtjänsten tog det till slut sju månader med omständig byråkrati och sammanlagt tre IVO-anmälningar, däribland brott mot socialtjänstlagen, innan jag till slut tilldelades en kontaktperson. Tiden med kontaktpersonen började bra men senaste halvåret har hen stort sett lyst med sin frånvaro.

Under sammanlagt 2,5 år med kontakt med psykiatrin och socialtjänsten har mycket lämnats i övrigt att önska utöver en anmärkningsvärd allmän nonchalans. För mig har det inneburit bland annat år av social isolering och missade högskolestudier. Terapin är slut och medicinen har blivit allt starkare, ingen vet hur det blir i framtiden. Och jag mår inte mycket bättre sedan den molniga septembernatten på bron.

Fredrik 30 år

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel